Så var det sommar och slut på tentaperioden. Hela vårterminen har jag studerat på plats vid LiU och det har inte blivit mycket kontakt med Peking. I mitten av april fick jag beskedet från BIT att distansläget där delvis skulle upphöra. Eftersom vi utbytesstudenter hade fått våra visum tillfälligt upphävda och inte fick åka in i landet fanns det en ”risk” att vi inte längre kunde delta i undervisningen. I vanlig sed informerade universitetet oss om ändringen av visumregler först två veckor efter att beslutet trätt i kraft. Vi fick därför rekommendationen att avsluta våra utbyten eller skjuta upp terminen till nästa år; jag valde det första alternativet och har inte sett tillbaka sedan dess.
Till en början var jag orolig att jag skulle hamna i otakt med min studieplan eftersom jag inte kan läsa de kurser jag behöver denna termin. Dessa kurser har jag nu ersatt med kurser jag eventuellt skulle ta nästa termin eller år, och jag planerar att under sommaren läsa in det jag inte kunnat läsa i våras. Tack och lov ser det ut att lösa sig väldigt bra med tanke på situationen. Jag är mycket lättad över att inte har gått distanskurser vid BIT efter att ha fått en inblick i formatet. I våras började jag en i termodynamik och statistisk mekanik där kursmaterialet endast bestod av powerpoints och en ljudfil där föreläsaren läser de korta texterna på powerpointen utan att förklara sammanhanget. Jag ödslade ingen tid på den kursen.
Fyra hörn av Kina
Min termin i Peking var spännande och lärorik, det gör mig lite sorgsen att jag inte kunnat tillbringa våren (under normala omständigheter) i staden. Jag upplevde att min språkförmåga utvecklades snabbt av att vara där, speciellt teknisk kinesiska som är svår att få i Sverige. Jag fick se universitetsmiljön där de kinesiska studenterna vistas, interaktioner mellan studenter och lärare; samt bevittna en del av samhället, inkomstskillnaderna, den undanskymda religionen, skyskraporna och de mer nedgångna områdena, massövervakningen, propagandaaffischerna, (o)betydelsen av säkerhet, en hel del kläder med komiska tryck, bråk i offentliga miljöer, en kultur av generositet, och mycket annat som gav perspektiv på tillvaron här i Sverige.
Det kanske inte känns som det bästa tillfället att planera utbytesstudier just nu, men snart är det ett nytt år, och det finns goda anledningar att åka. Man får anpassa sig till förhållanden man inte är van vid, ta ansvar för sina studier, uppleva intressanta kulturkrockar, och sammantaget bli mer självständig.
Några saker som kan vara bra att tänka på (ej nödvändigtvis i denna ordning) är:
Språket. Det går ofta att ta sig fram utan att kunna det inhemska språket, men det är en väldig fördel, speciellt i Kina där det ses som något positivt att man lärt sig mandarin. Jag dock träffat kreativa utbytesstudenter som lyckas hacka sig fram relativt väl med Google Translate och fiffiga tricks. Till och med fraser som ‘por favor’, eller ‘gracias, señorita’ kommer man oanat långt med.
Maten. Vissa saker kan man inte längre få tag på (eller så är de dyra). Exempelvis kan det vara svårt som vegetarian i Kina.
Studierna. Att man kan få den kvalitet på studierna man önskar och att kurserna man behöver eller vill läsa faktiskt ges på universitetet.
Staden och läget. Vad kan man göra i staden och var ligger campus? Behöver man pendla?
Boende. Ta reda på om man kan skaffa eget ställe om man inte vill bo i dorm (relevant fråga: är det utegångsförbud på kvällen?).
Ta tillfället och utforska staden och landet så fort du kan! Studierna kommer snabbt att dra igång och då är det inte säkert att man kommer iväg!
Nu börjar sommarstudierna för mig, förhoppningsvis kan jag även hinna med att plugga en del kinesiska innan höstterminen. Alla lösa trådar från Peking har snart knutits ihop; jag har fått mina betyg, och nu är även en del av de saker jag lämnade i mitt rum på väg tillbaka med flyg tack vare en vänlig administratör.
I måndags började vårterminen vid BIT, men inte som vanligt. Universitetet fortsätter att hålla campus stängt och alla kurser hålls online på universitetets nätplatform. Jag som befinner mig i Linköping har skrivit upp mig på en kurs (tills vidare på distans) i termodynamik och statistisk mekanik som började i tisdags, samt ett par andra kurser som inte drar igång förrän i slutet av april. På så sätt hoppas jag kunna avsluta den första perioden av vårterminen vid LiU och möjligtvis gå de senare kurserna på plats i Peking, men den verkligheten känns avlägsen just nu. Inga nya besked har kommit från universitetet. Campus använder temperaturkontroller vid ingångarna (liksom vid affärer och i tunnelbanan) och vad jag förstår får ingen lämna området om det inte är absolut nödvändigt. Vi utbytesstudenter som lämnat landet har fått lova att inte återvända förrän administrationen ger klartecken. Att studera på distans är inte alls det jag hoppades på, men jag har inget emot att pröva några veckor. Vi har nu fått material för termodynamikkursen i form av PowerPoint-presentationer. Positivt är att jag slipper gå upp klockan 3 på morgonen för att lyssna på föreläsningar, men mindre kul att det är enda materialet vi har fått. Att lägga mer tid på mina andra kurser som behandlar förstärkningsinlärning eller Hilbertrum lockar mer i nuläget. Snart är det dessutom tentaperiod här.
Föga förvånande är Pekings propagandamaskineri i full gång och jag blev i veckan tillfrågad av administrationen vid BIT att ta ett kort på när jag sitter och tittar på en video. Klippet visar universitetets partisekreterare och rektorn som båda talar om att ta efter landets store ledare i kampen mot viruset. Det kanske känns tryggt att få tydliga direktiv att följa, men frågan är om budskapet inte ekar tomt i mångas öron; i dyningarna av epidemin har mycket ilska riktats mot en partiapparat som inte alltid agerat med folkets bästa i åtanke, och brister på många andra områden. Många kineser blir säkerligen påminda om hanteringen av SARS 2002. En tidning i Xi’an fick dra tillbaka en artikel där det påstods att en kvinnas nyfödda tvillingar dagen efter födseln frågade fadern var deras mor var. Andra artiklar framhåller landets framgångsrika hantering av situationen. Universitetets ledning är måna om att visa upp bilden av att situationen är under kontroll och studierna är i full gång, vilket ändå stämmer till viss del. Alla studenter uppmanas att skicka bilder när de pluggar i samband med onlineföreläsningar, eller håller ”spontana” konversationer om kurserna sent på natten över WeChat. Jag är tveksam till att de små artiklarna de skriver ihop med materialet får särskilt stor spridning, men det verkar å andra sidan spela mindre roll.
Vad som däremot har fått mer spridning de senaste veckorna är coronaviruset och i synnerhet nyheter om dess framfart som börjar ta närmast tjatiga proportioner (infodemi?). Från att bestämt ha hävdat att viruset inte är farligare eller mer märkvärdigt än säsongsinfluensan gör delar av media nu sitt bästa för att informera om varenda misstänkt och bekräftat fall via liverapporteringar. Sinnesstämningen i Japan har ändrats betydligt och skiftningar sker även här i Sverige när lager av munskydd och handsprit i butikerna avtar snabbare än en funktion i Schwartzklassen. Ingen är sugen på att sitta instängd i sitt hem veckor i streck med bara enstaka turer till affären, men än är det långt dit och takten med vilken antal nya fall ökar ser ut att ha saktat ned i Kina de senaste veckorna. Det är dock inte svårt att föreställa sig oron som spridit sig i Wuhan, speciellt som informationen från staten har varit knapphändig. I några av de trånga utrymmena är det ändå några som håller modet uppe. En man ska enligt rapport ha livestreamat på sociala medier när han sprang ett ultralopp på cirka 50 kilometer i sin lägenhet. Det vore mycket imponerande om det är sant, inte bara med avseende på sträckan, själv storknar jag av enormigheten att springa på löpband och det kan inte vara mycket bättre.
Nu är jag sedan ett par veckor tillbaka hemma i Linköping efter en väl avslutad termin i Peking. Nyheten om ett virus som spridit sig från Wuhan genom till större delen av Kina och även utomlands bör vara känd för de flesta i Sverige, men just idag har det kinesiska utbildningsministeriet och universitetet kommit med beskedet att starten av vårterminen 2020 skjuts upp tills vidare. Samtidigt avråder svenska UD alla ickenödvändiga resor till Hubei-provinsen i Kina. Vi råds av administrationen på BIT att inte återvända till landet i förtid utan avvakta ytterligare besked. Rykten om att terminen ska ställas in helt verkar sprida sig på campus BIT. De studenter som läser vid Fudan University i Shanghai och Nanjing University i Nanjing har ännu inte fått tydlig information om vad som gäller för deras termin. En tysk utbytesstudent jag känner åker hem från Peking idag.
Efter SARS-epidemin (orsakades av samma typ av virus) som spreds från södra Kina 2003 då regeringen försökte mörklägga omfattningen av krisen är en del av befolkningen skeptiska till informationen som sprids på nätet och det spekuleras i huruvida antalet smittade är i själva verket mycket högre än vad som angetts. Dödstalet hann stiga till cirka 800 personer med tio gånger så många infekterade innan smittan kommuner kontroll. Antal infekterade i detta fall stiger dagligen och uppskattas till omkring tusen av olika media, men det är nog svårt att få en exakt siffra. Antalet döda i skrivande stund är över 50. På sociala medier delar folk råd om hur man skyddar sig och uppdaterar varandra om situationen. I mitt flöde i Weixin är det relativt lugnt; sjukhuspersonal länkar till infomercials om smittskydd och en del andra delar helt orelaterat innehåll, men coronaviruset är helt klart ett dominerande tema. En person i en löpargrupp tar initiativ till att samla ihop pengar och saker att skicka till behövande. Det råder brist på munskydd som blivit en måste-ha-vara, men det är inte säkert att det hjälper om man inte använder det korrekt. Tillverkare av produkten kallar in sina arbetare med löftet om tredubbel lön för att produktionen som avstannat under vårfestivalen ska komma igång. Myndigheterna efterlyser också ökad produktion av skyddsdräkter, men fabrikerna hinner inte med.
Reaktionen från staten har varit kraftig och statsmakten har en del verktyg att använda. Regeringen har i princip bommat igen flera städer, bland annat Wuhan, i Hubei-provinsen och alla bussar till och från Peking ska ha stoppats. Nyårsfirandet i huvudstaden har ställts in. Under veckan har många varit på resande fot för att besöka sina familjer under högtiden vilket ökat risken för spridning ytterligare. Enligt kinesiska experter är inkubationstiden ett par dagar till två veckor och sjukdomen smittar sannolikt under denna period.
I väntan på ytterligare information har jag börjat läsa några kurser vid Linköping ifall det inte blir någon returresa denna termin. Jag njuter nu av lyxen att kunna använda internet utan VPN, sitta i stolar som har genomtänkta proportioner och att kunna laga mat på egna villkor. Linköpingsluften är ren (även om Pekings luft var över förväntan i december och tidigt i januari) och det är en fröjd att kunna cykla och springa fritt. En av de få nackdelarna är att perioden av dagsljus är två timmar kortare och vi har betydligt mycket mer nederbörd och blåst. Trots allt detta vore det tråkigt att inte kunna återvända till Kina, en termin är lite för kort för ett utbyte i min mening, och nu när man vet hur saker och ting fungerar börjar det bli lättare. Dessutom blir det krångligt att läsa alla kurser i rätt ordning om jag skulle hoppa in på LiU nu. Det enda att göra är att bevaka hur situationen utvecklas och agera på nya besked. För de drabbades skull hoppas jag att allt kommer under kontroll snart.
Vad tror människor på i Kina? Är de spirituella, eller är det den osvikliga tron på kommunistpartiets oavbrutna framgångar som är flamman som driver den enorma nationen Kina? Kinas mångfald gör det till en utmaning att ge en bild av religion i Kina för en expert, och en omöjlighet för en lekman som undertecknad; människorna i landet är inte bara ett folk, utan en sammansättning av många olika och landets historia är komplex. I Kina finns buddhister, muslimer och en hel del kristna, varav den sista gruppen kommer få huvuddelen av uppmärksamheten i detta inlägg. Texten är avgränsad för att vara översiktlig, men väcker förhoppningsvis intresse och återger några aspekter av situationen för kristna och religion i Kina.
Inuti Frälsarens kyrka i Peking.
I november var jag och Ingrid ute och promenerade i stan då vi fick syn på en präktig kyrka i gotisk stil som plötsligt tornade upp sig mot den molniga himlen. Allén upp mot kyrkan var lång och förstorade det redan rymliga området innanför grindarna. Där rymdes flera små hus och välskötta rabatter, men ingen kyrkogård med gravplatser. Utsmyckningen av den södra fasaden var i huvudsak gjord i grå och vit marmor, på taket stod statyer i guldfärg, och framför stod två vita stenlejon på vakt. Likt ett kinesiskt tempel hade två små lusthus i pagodform rests på gårdsplanen, och under dem stod stora stenar med inristningar. Taken var målade med kristna motiv och visade bland annat den kinesiska Jesus med sina lärjungar samt naturlandskap. Utanför kyrkan stod en handfull muntra äldre personer under partytält och rekryterade volontärer till kyrkans program. Huvudporten var stängd och vi promenerade vidare till långsidan och såg att sidoentrén var öppen. Händelsevis var det söndag, och en gudstjänst var igång. Vi smög in under kyrkans himmelsvita tak som bars upp av pelare i gyllene och grönt, och blev snabbt anvisade en plats vid en bönebänk av kyrkans värdar. Gamla och unga var närvarande, och även småbarn, som emellanåt gav sig tillkänna genom dämpade jämranden från kyrkans bakre del. Längst fram stod prästen som ledde gudstjänsten. Han bar en vit fotsid klädnad med en färggrann stola om halsen och stod vid ett stort altare med Bibeln i hand. På knä satt vi och lyssnade litet på dennes predikan om att inte ge efter för frestelser, och de psalmer församlingen emellanåt sjöng som ekade i den stora salen. Melodin var väldigt lik svenska psalmer men språket var mandarin. Fönsterna inuti kyrkan var magnifika; de var gjorda av glas i alla olika färger och föreställde olika personer och platser. Ljuset utifrån skänkte genom dem ett varmt ljus åt insidan och dess dyrkare, vilket gav en rofull stämning. Under takets kupoler hängde också stora ljuskronor. Det största fönstret mot norr avbildade (västerländska) Jesus i all sin prakt som blickade ut över församlingen. I kupolen längst bort skymtade jag en övervakningskamera och från en pelare hängde ytterligare en, inte oväntat kommer man inte ens i Herrens hus undan Allseendeögat. Jag ställde mig frågan om de var monterade för att förhindra brott eller hålla koll på människorna som samlats. Flera besökande kom och gick under mässans gång, och när vi (mest jag) fick ont i knäna passade vi på att ta oss ut och gå vidare.
Det var intressant att se en kinesisk kyrka vid tid för gudstjänst, och bevittna (åtminstone på ytan) likheten mellan den och dess västerländska motsvarighet. Denna kyrka byggdes av jesuiter 1703 och restaurerades med en ny fasad efter flytten till dess nuvarande läge på sent 1800-tal. Den lyder under Kinas katolska patriotiska förbund som är den enda lagliga organisationen för katoliker i Kina, som i sin tur överses av kommunistpartiet. Det var alltså inte så märkligt att kyrkan var öppen för besökare. Jag har sett ett par kyrkor på andra håll i Kina, bland annat en byggnad med ett smalt torn och ett neonkors i Jilin-provinsen, och en kal, inaktiv stenkyrka i en turistby i Yunnan-provinsen byggda av brittiska missionärer, men jag har inte bevittnat folk gå och aktivt delta i kristna religiösa aktiviteter. Tempel är vanliga i Kina, men många används mer som turistattraktioner än heliga hus. I Tainan på Taiwan var det mycket vanligt med tempel vid gatuhörn, och de var alltid befolkade. Man såg ofta människor bränna papperspengar och ställa fram mat som offer, eller be till sina förfäder; vid endast ett fåtal tillfällen har jag bevittnat detta i Peking. Gissningsvis sker det i offentliga, men från gatan slutna tempel. Att ha i åtanke är att detta är huvudstaden, folktron och skrock är förmodligen starkare på landsbygden och från vad jag har uppfattat är den också generellt starkare i södra delen av landet.
Kinesiska Jesus med lärjungar under ett pagodtak.
Det är svårt att uppskatta hur många kristna det finns i Kina. De källor jag hittat pekar på alltifrån 30 miljoner till över 100 miljoner kineser som bekänner sig till den kristna tron, varav majoriteten är protestanter. Kristendomen har funnits i Kina sedan tidigt 700-tal och haft en stor roll i konflikterna på 1800-talet som senare formade Kinas moderna historia: Opiumkrigen på tidigt 1840-tal respektive sent 1850-tal, efter vilka Kina avträdde Hong Kong till Storbritannien, ledde utöver legalisering av opiumhandel även till utökade rättigheter för kristna, varefter missionerandet ökade. Taiping-upproret mellan 1850-64 var ett inbördeskrig mellan Qing-imperiet och en grupp kristna sino-nationalister som blandade kristendom med kinesisk folktro. Upproret gjordes ned av Qing-dynastin med hjälp av utländska makter. Det senare Boxarupproret som ägde rum vid sekelskiftet till 1900-talet var en reaktion mot de utländska makter som tvingade kristendomen på Kina. Många kristna mördades och kyrkan som vi besökte ansattes hårt men var en av de få som klarade sig. Qing-hovet tog parti med boxarna i hopp om att bli kvitt de främmande makterna, men såg sig snart besegrade och tvingades till ytterligare eftergifter och underkastelse. Efter grundandet av folkrepubliken Kina tilläts religiösa organisationer endast under uppsikt av Partiet varefter kontakten med Vatikanen bröts. Kinas katolska patriotiska förbund inrättades 1957 under vilken katoliker i Kina kunde välja att verka. Under kulturrevolutionen förbjöds religion och troende förföljdes. Sedan reformperioden på sent 1970-tal har kristendomen fått ny kraft. Partiet har erkänt att religionen inte kan motas bort med administrativa medel, och att göra så skulle vara och har varit skadligt, men har en bakomliggande vision om att religion i framtiden kommer att försvinna. Under tiden har religionen ställts under statens kontroll.
Som bekant är den katolska kyrkan bunden till Vatikanen med påven som överhuvud. Men för att kunna verka i det öppna i Kina måste biskopar i princip bekänna sig lojala till den kinesiska staten, vilket många inte ansåg sig kunna göra. En stor del av kinas katoliker tillhör oregistrerade kyrkor som utnämner biskopar i samförstånd med Vatikanen. Att Kina har krävt att själva få utnämna biskopar är en av orsakerna till de historiskt sett frostiga relationerna mellan Vatikanen och folkrepubliken. Detta är dock en lösning som redan begagnas av andra länder så som Vietnam och Lichtenstein där länderna föreslår kandidater som sedermera godkänns, men där är historien en annan. I september 2018 etablerades ett avtal mellan Kina och Vatikanen där den senare parten officiellt har vetorätt mot de biskopar som Peking rekommenderar. Många katoliker ser detta som en stor eftergift av Påven för politiska påtryckningar som inte bör ha något med religionen att göra, anser de. För kinesiska katoliker är det ett dilemma att å ena sidan välja att vara under statlig kontroll där man kan verka öppet men begränsat, eller att gå under jord där religionen får mycket mindre spridning och enligt dem gör mindre nytta.
I Kina råder religionsfrihet enligt konstitutionen, som skyddar normal religiös aktivitet men också förbjuder religiösa aktiviteter som stör ordningen eller lägger sig i utbildningsväsendet. Det finns alltså begränsningar för hur religion får praktiseras, även om det görs på ett fredligt vis. De senaste åren har det då och då rapporterats om kyrkor som stängs ner, och om hur försäljningen av biblar på nätet har förbjudits. Kameror i kyrkor och moskéer, som de vi såg, har också gett upphov till konflikt mellan staten och trossamfund. Enligt nya riktlinjer från 2018 måste exempelvis religiösa informationstjänster på nätet ha tillstånd från staten för att få verka, bidrag till religiösa samfund som överstiger 100 000 kronor måste undersökas och godkännas av staten, och platser för religiös aktivitet måste underkasta sig statens öga. I vissa fall verkar statliga godkännanden kunna dra ut på tiden. Partiet för samtidigt en kampanj med målet att sinifiera religion i Kina. Retoriken är att religion i landet ska ha en kinesisk riktning och kommer att få stöd av staten för att anpassas till ett socialistiskt samhälle. Denna utveckling kan också kopplas till oroligheterna i Kinas västra del där minoritetsbefolkningens traditioner och religion ses som ett hot mot den styrande ordningen. Att komma ihåg är att ofta behöver retorik från kinesiska ledare inte tas som omedelbara direktiv (exempelvis presenterar man i offentliga tal idéer utan konkreta implementationer, som istället mynnar ut i att kraftsamla kring partiet), utan just som retorik, men denna trend verkar vara tydlig.
Frälsarens kyrka är belägen en dryg kilometer från Den Förbjudna Staden.
Trots att en absolut majoritet av Kinas invånare inte har någon uttalad trosuppfattning (folkreligion borträknat) präglas samhället av en annan slags religiositet som tar stor plats i offentligheten och har ett stort, om än relativt passivt stöd. Ideologin med partiet i centrum kan uppfattas som en slags tro i sig, Mao har historiskt varit vördad i princip som en Gud, och hans figur hålls högt i det offentliga än idag. Plakaten på gatorna med propaganda och slagord är dess heliga text, Den Kinesiska Drömmen är dess gospel, de socialistiska kärnvärdena dess budord. Konventionell religion är en konkurrent som inte lämnas mer utrymme än vad som är nödvändigt och formas istället till viss del till att tjäna partiet. De två entiteterna kan inte koexistera utan kompromisser, och just nu ser det ut att vara utövarna av konventionell religion som får göra flest eftergifter för att tolereras.
Tron på partiet må vara ett kitt för att ena folket, men frågan är om den även kan tillfredsställa människornas andliga behov. Folktro och traditioner kring vilka familjen samlas ser fortfarande ut att vara starka i landet och kommer nog inte att försvinna i en handvändning. På liknande sätt har få moderna svenskar en uttalad trosuppfattning: normen är en stark tilltro till staten och dess institutioner, avvisande av institutionaliserad religion, men ändå tror många på någonting större och firar kristna högtider samt deltar i kristna traditioner. Man kan hävda att varken majoriteten av svenskar eller kineser är troende i den mening att de inte anser sig tillhöra en religion, men är det hela sanningen? För att kunna svara på frågan huruvida någon är troende måste man först besvara vad som kännetecknar en troende människa.
Kristendomen är inte det första man förknippar med Kina, men den är definitivt närvarande, och i absoluta tal är de troende många. Peking har fler kyrkor än denna och jag ska se om jag kan besöka ytterligare ett par när jag är tillbaka efter vinterlovet. Efter uppehållet under tentaperioden blev detta ett lite längre inlägg än vanligt. God fortsättning på det nya året!
Nu har jag skrivit en officiell tenta. På huvudsakligen två sätt känns tentamina vid BIT mindre allvarliga än vid LiU. För det första bestämmer de bara en del av betyget. Ofta kan ens prestationer inom andra områden i kursen väga minst lika tungt, till skillnad från hemma då det inte sällan är en tentamen som avgör hela kursens utfall (såklart finns det kurser med övervägande labbar eller andra inlämningar). För det andra är den givna tiden på tentan kortare. Jag som är van vid femtimmars-skrivningar tycker att det är väldigt kort med bara två timmar, och det är svårt att visa bredden av det man lärt sig under kursen. Denna kurs ger motsvarande 8 tekniska högskolepoäng, vilket är större än de flesta kurser vi läser på teknisk fysik och elektroteknik vid LiU.
För två veckor sedan begav jag mig till en sal i Byggnad 8 för att examineras i reglerteknik. Decembermorgonen är solig och det har börjat bli kallt. Utanför byggnaden hänger en lång röd banderoll som i uppfostrande syfte uppmanar studenterna att vara ärliga och inte fuska. Korridorerna ekar tomma, det verkar som att vi är en av de få studentgrupperna som tenterar nu. Jag tar mig in i tentamenssalen som är ett helt vanligt klassrum. Eftersom jag inte riktigt vet vad jag kan förvänta mig är jag lite nervös. Vi har inte fått reda på hur exempeltentor kan se ut, endast fingervisningar om vilka områden i kursen som är viktiga att kunna.
En kvinna står och skriver studentnummer på svarta tavlan i rader motsvarande klassrummets topografi, och vi tar de platser vi är hänvisade till. Så småningom om kommer examinatorn in i rummet bärandes på vikta buntar av vaniljvitt papper som hon lägger längst fram. Ingen allmän information ges i början av examinationen, i kontrast till LiU där varje skrivning inleds med ett par minuters information både på engelska och svenska om alla tänkbara regler. Vi är några utbytesstudent som hinner önska varandra lycka till innan det närmar sig 9:50, och klockan ringer. Som på signal tar tentavakten och examinatorn för sig att börja dela ut tentorna och man får börja direkt(!) när man får sitt exemplar. Pennor raspar i full fart i bakgrunden. Tentan är i A3-format, en sida med uppgifter hophäftade med två stora blad där man ska teckna sina svar samt namn och studentnummer. Tidsramen gör mig ganska stressad, men är ändå tillräckligt stor för att tillåta behandling av samtliga uppgifter. Klockan ringer under skrivningens gång som en indikator på att ytterligare 45 minuter har passerat. Röster ekar och dör ut utanför klassrummet. Snart är hela tiden slut och exakt 11:50 ropar examinatorn åt oss att släppa pennorna och kommer därefter för att samla in alla papper. Jag och Alex går sedan och äter lunch med en kurs mindre att tänka på.
En annan sak bekant för studenter är hur man ska planera sin tid i tentaperioden. Om man funderar på att studera utomlands bör man vara beredd på att ens studierytm kommer att behöva ändras lite. På BIT finns inga fasta veckor för examinationer. Istället sker alla skrivningar någon gång efter kursslut, det verkar som att det oftast är en eller två veckors mellanrum. (Kan ni tro att examinatorn ibland inte ens vet huruvida slutprovet ligger innan, under, eller efter de officiella provveckorna?) Det blir svårare att fokusera på att plugga till en tenta när föreläsningar går som vanligt och läxor och andra arbeten ska in. Men inget är omöjligt, det gäller helt enkelt att börja repetera i tid.
Kinesisk jul
Tiden går med stormsteg och nu är det bara ett fåtal dagar till den svenska julhelgen, men här är det inte frågan om någon särskild julstämning. Det kan delvis bero på att jag är för upptagen med att studera (därav pausen i bloggandet) för att tro att jag snart är ledig. På julafton, dagen till ära, har jag föreläsningar i sannolikhet och programmering. Som tur har tentorna planerats in omkring det västerländska nyåret och jag åker hem till Sverige redan den andra veckan i januari. I skrivande stund är det i snitt mellan 5 och -5 grader på dagarna – om man har tur är det soligt och det gör stor skillnad i upplevd värme. Vi är bortskämda med vädret jämfört med er i Sverige som jag förstår har det regnigt och ruggigt. Snö har fallit två gånger, men det som kom smälte bort dagen därpå. Luftkvalitén har varit bra överlag vilket är ett stort plus, jag var beredd på betydligt värre.
Julandan i Peking är till 90 procent kommersiell; i gallerior hänger (ibland pampiga, ibland smaklösa) julprydnader i taken, stora julinstallationer som enligt mig slår NK:s skyltning med hästlängder dominerar öppna ytor, och julmusik (mest Mariah Carey men också Elvis) konkurrerar om etern med gastande butiksbiträden. Det är ändå speciellt att julen manifesterar sig tydligt i ett land där få faktiskt firar jul, i Sverige har vi ju (ännu) inte någon allmän aktivitet eller uppståndelse vid det kinesiska nyåret eller andra kinesiska högtider. Julen är som bekant knuten till kristendomen och det finns en minoritet med kristna i Kina. Deras syn på julen handlar förmodligen om något annat än ohejdad konsumerism, men de tar inte så stor plats i offentligheten. Deras historia är en annan, och det blir mer om denna nästa gång. God jul!
Idag åkte Alex och jag ut till Liangxiang för att skriva vår första tenta på BIT. Det var soligt och ganska varmt för att vara första december. Igår kom det snö som lade sig på träden och gräsmattor, men idag har det i princip smält bort. Några tappra rosor sjunger på sista versen när de flesta häckarna fått skydd under presseningar för vintern. Vi kom i god tid till tentasalen men vi tyckte att det var lite tomt. Kursen har uppskattningsvis 100 studenter och det borde märkas när det strömmar till folk. Tio minuter innan var salen fortfarande tom på kurskamrater och vi hade inte sett en skymt av professorn. Vi började ana oråd. Klockan ringde och det var fortfarande helt stilla i den annars ekande korridoren. Omedelbart tog vi kontakt med administrationen och professorn, och eftersom vi var på plats bestämde vi oss för att vi lika gärna kunde leta igenom alla klassrum. Vi ryckte upp klassrumsdörrar på alla de identiska fyra våningsplanen, men utan resultat. Professorn har tidigare inte varit så snabb med att svara på mail vanligtvis, så vi hade inte höga förhoppningar. Trots att det är söndag återkom han inom en halvtimme med två rader: ”Jaha, studenterna tenterade igår kväll. Hade ni inte koll på tiden?”
良乡校园
Mållösa stod vi i Byggnad 1 och försökte förstå vad som precis hänt. Professorn hänvisade i mailet till sin PowerPoint där datum ska framgå tydligt. Tidigt i november fick vi veta tentadatumet direkt från professorn, vilket han en vecka senare ändrade till 1:a december just via sin PowerPoint vilket framgick väldigt tydligt. Efter en kort korrespondens står det klart att vi inte får skriva upp oss på kursen som går nästa termin, och att vi ska som tänkt lämna in projektläxan innan nyår. Som tur är slipper vi närvara på föreläsningarna nästa termin eftersom innehållet är detsamma. De föregående veckornas förberedelser är kanske inte helt bortkastade, men att förmiddagen blev ett rejält antiklimax är en underdrift. Halvt besegrade och matta av situationen klev vi på tunnelbanan hemåt. Nu är det bara att börja repetera inför nästa tenta som går om 11 dagar. Denna gång är vi helt säkra på datumet!
Efter att ha fått Gabriels perspektiv på hur orimliga alla restriktioner vi har över oss är, som exempelvis utegångsförbud under natten (24–06 på natt till vardag och 02–06 natt till helgdag), kan jag inte låta bli att hålla med. Åtminstone delvis. Ibland kan det vara hårda tag, och man får för det mesta bara finna sig i de regler som utgör ramarna för att få vistas och studera här på precis samma sätt som utbytesstudenter som kommer till Sverige måste foga sig efter det svenska regelverket. Oftast sätter reglerna inte alltför stora begränsningar, även om det hade varit smidigare med mer frihet. I många fall är vardagen mer komisk, men inte sällan med en allvarlig underton.
För ett par veckor sedan upptäckte vi att tre studenter har blivit vräkta från campus, två har fått packa för att efter varningar ha bland annat rökt i sina rum, spelat hög musik och druckit alkohol, den tredje åkte ut för att ha kommit hem försent vid endast tre tillfällen. Lappar med beskedet hade satts upp i korridorer till allas beskådan. Under de första dagarna underströk administrationen på BIT att de inte tolererar avvikelser från ordningsreglerna, men jag förväntade mig inte att tre studenter skulle lyckas bryta mot dem så många gånger efter bara två månader. Att studenter har alkohol på rummen och spelar musik är relativt vanligt. Om man antar att stökigheten är normalfördelad över alla studenter så måste dessa ha varit stökigare än tre standardavvikelser från medelvärdet. Enligt listan har ytterligare ett dussin studenter fått varningar för liknande beteende. I torsdags blev vi påminda om att ifall vi skräpar ner på campus blir vi vräkta på studs.
En novemberförmiddag hade vi lektion på Zhongguncun när det plingade till i utbyteschatten på Weixin. Det verkade som att det hänt något med skolbussen. Mitt på motorvägen hade ett hjul brutits av bussen och studenterna bevittnade hur det flög iväg från fordonets sida. Snart kollapsade den andra axeln av tyngden och bussen stannade. Ingen skadades fysiskt vad jag vet. En räddningsoperation skickades ut med detsamma och administrationen uppmanade oss att inte dra ”förhastade slutsatser”. Bussarna kör konstant mellan olika campus och chaufförerna vägrar att bromsa när de åker över farthinder så ett visst slitage är att räkna med, men ingen verkar ha haft detta under uppsikt. Jag kan inte säga att jag är förvånad, men detta blev lite av ett uppvaknande till att en olycka faktiskt inte är osannolik. Bussen är dock ett smidigt alternativ och jag tänker fortsätta att åka med den. En av mina klasskompisar var på bussen när det hände, men han reagerade mest med humor.
På campus Liangxiang spelas det musik blandat med vad man skulle kunna kalla ‘harmoniska budskap’ lagom till middagstid. När studenterna väller ut ur lärobyggnaderna bland de prydliga raderna av blå cyklar ljuder det sprakig musik ur högtalarna som är monterade på lyktstolparna på campusavenyn. Vägen från byggnad ett till busshållplatsen är inte lång och väl i kön får man till och från lyssna på en man och kvinna som mellan musiksnuttarna pratar om olika saker relaterade till universitetet och Kina. Häromveckan hörde jag något som väckte mitt intresse. Temat var yttrandefrihet och inslaget handlade om själva definitionen av begreppet. I Kina finns yttrandefrihet, hävdade den kvinnorösten sakligt, men det är aldrig okej att utmana landets suveränitet, eller att kränka det kinesiska folket. Den unga mannen fyllde bestämt i att konflikten uppstår i kölvattnet av att Kina snart kommer vara världens ledande supermakt, och att ingen kan stoppa det från att hända. Nyheten har kanske varit större i USA än i Sverige (det går att dra paralleller till en annan Sverigeaktuell nyhet om utdelandet av ett visst pris till en viss svensk författare som befinner sig i Kina). Som bakgrund har en manager för Houston Rockets i NBA skrivit en tweet som tar ställning för Hong Kong i den pågående konflikten i den kinesiska självstyrande regionen. Managern tog omgående bort sin tweet och har nu bett om ursäkt. Mannen och kvinnan i högtalaren på campus yttrade båda sin besvikelse över att amerikaner bara vill bråka och inte förstår situationen med ett land två system, när de själva är villiga att försonas. Som om ironin inte var fullständig brakade en amerikansk pop-låt om frihet ur högtalarna på högsta volym och dränkte ut allt annat ljud. Bussen kom sedan körandes i full fart, rundade pansarvagnen som står i mitten av rondellen, och de studenter som stod längst fram i kön fick raskt hoppa bakåt för att inte bli överkörda.
I skrivande stund
har jag inte blivit utsatt för identitetsstöld, men ibland känns det som att
det bara är en tidsfråga. Mitt pass har vid detta lag blivit skannat,
fotograferat och kopierat alldeles för många gånger för att jag ska minnas.
Bank, bibliotek, hotell, universitet, och inte minst myndigheterna (som
dessutom har flera kompletta uppsättningar av mina fingeravtryck) har nu
tillgång till mina uppgifter, och jag tvivlar på att de bevaras helt säkert.
Jag säger det inte heller helt utan anledning. Sedan ett tag tillbaka har vi
äntligen fått tillbaka våra pass med uppehållstillstånd inuti vilket innebär
att vi är fria att resa utanför staden. Det var bara att valsa in i byggnad
nummer 14 och ta sitt eget, eller för all del någon annans, pass i receptionen.
Receptionisterna jag pratade med kunde inte vara mindre intresserade av att
ordna något system och de kollade inte att man tog rätt pass eller ens
legitimation på den som hämtade det.
För att hyra vissa typer av cyklar via telefonen här i staden måste man verifiera sig. Kineser kan göra det med sina id-kort, men vi utlänningar behöver göra det med passet. Ibland räcker det inte med att fylla i sitt passnummer utan de vill ha en bild på passet och en själv innan de ger en tillgång att låsa upp cyklarna. Det är samma visa för att skaffa ett simkort, en bild på dig och ditt pass krävs. Det kanske känns konstigare än vad det är eftersom processen inte är särskilt formell, säljaren tog korten med sin jobbtelefon och laddade upp. Var begagnade telefoner hamnar kan variera. Min rumskompis köpte i början av terminen en ”iPhone” för under 600 kronor som tydligen inte var helt rensad utan innehöll massa försäkringsuppgifter till olika privatpersoner.
Storebror ser dig.
Övervakningskameror saknas inte i offentligheten, på gott och ont. Jag minns en historia som jag hörde för längesedan om en kvinna som blev av med sin plånbok och gick till polisen. De kunde spåra hennes rörelser många kvarter (kvarteren i Peking är stora) tillbaka och se vad som hänt och till slut fick hon igen den. Trevliga som fördelarna med kameraövervakning är finns det en gräns för när det blir orwellskt och just nu känns det farligt nära. (Det riktigt intressanta med rekommendationsalgoritmer på sociala medier är att deras mål inte riktigt är att bli bättre och bättre på att förutse vad användaren (eller mer cyniskt: produkten) vill ha, utan att förändra dennes beteende i sig till att bli mer förutsägbart för att få fler klick som leder till pengar och spridande av önskvärd information.)
Som jag har nämnt tidigare är säkerhetsvakter allestädes närvarande; ofta ser de avlånga och gängliga i alldeles för stora jackor. De fungerar lite mer som offentliga värdar än vad säkerhetsvakter i Sverige gör. Många är unga och späda, eller äldre och ser sköra ut och jag tvivlar på att de skulle kunna rycka in med samma kraft om läget blir skarpt. Trots det ger de en känsla av att man aldrig är ensam och oavsett om det delvis är deras förtjänst eller ej känner man sig i princip aldrig otrygg i Peking.
Jag läste i en artikel i Folkets Dagblad häromveckan att Guangzhou har fått sin första nya smarta tunnelbanestation. Passagerarna kan numera skanna sina ansikten för att komma genom spärrarna. En verifiering går på bara 0.3 sekunder och systemet kan hantera 40 människor per minut. Enligt artikeln använder över en miljon av invånarna i Kina även ansiktsigenkänning för att betala i butiker. Nyligen blev också en app som byter ut kändisars ansikten mot ens eget på bilder väldigt populär. För att den skulle fungera var användarna tvungna att vända och vrida på ansiktet och skanna det flera gånger, lite som när man ska skapa ett FaceID eller TouchID på en iPhone, vilket fick många att bli skeptiska till hur säker denna data är hos apptillverkaren och vad som kan hända om den hamnar i fel händer. Av samma anledning är inte heller betalning via ansiktsigenkännning särskilt populärt och många använder istället telefonen för att betala. Jag har fått intrycket att kineserna på många sätt är snabba med att ge upp personliga data för att göra livet mer bekvämt, men tydligen har även de sina gränser.
Den senaste veckorna har varit fantastiska! Ingrid kom på besök från Sverige och vädret har varit utomordentligt fint! Det har för det mesta varit strålade sol och över 20 grader på dagarna. Även idag den 11:e november har temperaturen legat omkring 17 grader under dagen och luften är för det mesta bra. Jag har unnat mig att ta lite lättare på studierna under några dagar och vi har åkt runt och tittat i staden.
Den långa muren
På en torsdag tog vi en utflykt till en del av den beryktade Långa Muren som ligger vid Mùtiányù (慕田峪). Partiet vid Mutianyu byggdes på mitten av 500-talet under norra Qi-dynastin och förstärktes senare på 1500-talet under Mingdynastin. Färden påbörjades tidigt när vi först tog tunnelbana och sedan buss till ett distrikt norr om staden för att sedan leta efter en taxi. Så fort vi klev av bussen blev vi påhoppade av en taxichaufför som direkt såg att vi var turister på väg till muren. Han sade att för endast 120 yuan (1 yuan kostar strax under 1.4 kronor) kan han köra oss dit. Det mesta är förhandlingsbart här och vi visste att vi kunde få en billigare resa, men inte så många bilar syntes i närheten. Vi sade att vi skulle se oss omkring och gick en bit och inte överraskande kom han snabbt springande efter oss och hade nu sänkt priset. En stund ägnades till att diskutera om han skulle vänta på oss vid muren; han hävdade bestämt att det skulle ta över fem timmar att bestiga och ta sig ner. Till slut kom vi överens om att betala 80 yuan och innan vi gav oss iväg tog han initiativ till att köpa mer vatten vilket vi i efterhand var mycket tacksamma för. Bilen han körde var relativt modern och från backspegeln hängde en amulett i rött och guld med Ordförande Mao på ena sidan och Sun Yat-Sen på andra. När vi satte oss tog vi på oss säkerhetsbältena av ren vana och föraren försökte få oss att strunta i dem med argumentet att han körde så lugnt och försiktigt, vilket faktiskt stämde. Vi började prata om Sverige, hur länge folk jobbar och hur lång semester man kan ta. Han var sedan innan imponerad av det svenska välfärdssystemet. Efter en halvtimmes behaglig färd kom vi fram till området och han ledde oss fram till ett par gubbar under ett partytält som försökte att sälja biljetter till linbanan upp på muren till oss. Vi avböjde och gick till den officiella ingången som fylldes på med busslaster av turister, både utländska och kinesiska.
För att komma till muren gick vi först igenom en liten by bestående av souvenirbutiker och restauranger och tog en buss upp mot trapporna. Bergssidan blev allt brantare och till slut var vi framme vid de första stegen. Väl uppe möttes vi av en flock skolungdomar som var på utflykt i sina lila uniformer och gäng med andra turister som poserade framför portarna eller landskapet. Muren ligger högt belägen och är omgiven av berg men man kan se rätt långt ändå. Längs med murverket har man rest vakttorn med jämna mellanrum, vilket jag förstod var speciellt med denna delen. Inuti fortifikationerna är otaliga namn inristade i stenen. En handfull små hus är belägna nere vid foten av bergen på andra sidan muren och det ser ut att bo folk i dem. Vi började vandra längs muren som bjöd på några rentav exponentiella stigningar och i slutet en otrolig utsikt. Det var inte överdrivet många turister, men det blev ibland stockning dörrposterna till tornen när alla skulle ta bilder. Innan vi ger oss av lyckades vi träffa på både danskar och svenskar på vift. Det var möjligt att åka både rutschkana och lift mot byn men vi tog återigen trapporna. Väl nere letade vi efter en taxi och såg ett par gubbar som sitter och väntar på ett väghinder. Vi hoppade in i hans bil och vi lämnade Mutianyu i racerfart. Chauffören hade fått för sig att vi ska komma tillbaka till staden snabbt och körde i åttio medan han konstant lade sig i vägrenen för att köra om alla han kunde. Kurvorna tog han genom att lägga sig långt ut i mötande fil. Särskilt nervigt blev det när han sick-sackade mellan ett par koner för att komma snabbare förbi mötande trafik vid en arbetsplats. Som tur kom vi med livet i behåll fram till busstationen och tog oss tillbaka till Peking.
Muren vid 慕田峪. Texten på bergssidan är en hyllning till Mao.
Hur man inte prutar
På lördagen därpå tog vi oss till en ”antikmarknad” vid Panjiayuan (潘家园) för att titta på gamla saker och kanske få tag på någonting roligt. Marknaden ligger på ett stort område omringat av en medelhög mur. Inuti finns stora tält och små stånd som säljer alltifrån statyer, porslin och vackra stenar till memorabilia från Mao-tiden har organiserats i långa rader under det höga taket. Säljarna, som är både unga och gamla, är väldigt avslappnade och låter hellre kunderna komma till dem än att stå och ropa vilket gör det hela mycket trevligt och inte alls stressigt att vandra omkring och titta. Kinesisk mat serveras från vagnar och doften sprider sig över marknadsplatsen. Vi ser en man som säljer kammar till en kvinna och hon förhandlar ner priset till 70 yuan. När hon räcker över pengarna är det bara en femtiolapp och en tia och hon säger att det är visst allt hon har. Han ser uppgiven ut och slänger ner pengarna i en plastlåda för att visa att han accepterar transaktionen.
Ett dyrt hänglås.
Vi vandrar runt ett tag och jag som sedan länge har varit ute efter ett särskilt järnlås i formen av en fisk håller ögonen öppna efter allt med fenor och fjäll. Plötsligt får jag syn på ett vackert exemplar liggandes på en sammetsmatta bland gamla schackspel och annan bråte. Vi närmar oss och gubben som säljer prylarna blir plötsligt uppmärksam på sina potentiella kunder. Det första misstaget jag gör är att gå och titta på låset direkt. Han visar mig entusiastiskt hur man trycker in ena ögat och vrider runt nyckeln under en av fenorna för att öppna och stänga det och föreslår sedan att jag ska köpa det för 300 yuan. Inte bara är det ett hutlöst pris, jag har bara 200 på fickan så på något sätt måste jag få ner det. Det andra misstaget jag gör är att inte bestämma i förväg vad jag är villig att betala. Han frågar om jag gillar det och utan att tänka efter svarar jag ja (vilket är alltför sant). I nästa steg erbjuder jag honom 100 yuan, och han fnyser högt, detta är minsann ett speciellt lås, minst 250 ska han ha. Alldeles för snabbt går sedan jag upp till 150 och det går han inte heller med på. Han är bestämd och med alldeles för stor hänsyn till att inte honom missnöjd går jag flera steg uppåt till 200 yuan som blir slutpriset. Mannen packar förnöjt in låset i gammalt tidningspapper och en stor röd plastpåse innan han frågar om jag är intresserad av något mer. Det tar en liten stund innan jag inser att det kanske inte var den bästa förhandlingen jag genomfört och resten av dagen ligger det och gnager att jag betalade säkert över fyra gånger om vad jag kunde ha lagt. Men nu är läxan förhoppningsvis lärd.
Arbetare förbereder häckarna för vintern.
Full fart igen
Nu har vi haft den avslutande föreläsningen i artificiell intelligens och den första december är det dags för den första tentan här på BIT. Det blir spännande att se hur pass nära kursinnehållet examinationen ligger. Föreläsaren påminner ständigt om att vi måste ha en tankegång (你们要有思路!) för att kunna applicera olika typer av AI-metoder på problem i verkliga livet, och det återstår att se om vi kommer att prövas på de olika algoritmernas strukturer eller mer på hur man kan gå tillväga för att lösa konkreta problem som exempelvis självkörande bilar.
Idag är det Single’s Day (双十一) i Kina (något som även börjar introduceras i Sverige på vissa håll) vilket betyder att det är galen rea på allt möjligt och såklart shoppar folk som tokar. Fenomenet började på tidigt nittiotal som en dag för singlar att ’fira’ att de just är singlar, men numera är det mer känt som en shoppinghelg för alla. Enligt den första källan jag hittar på Google sålde nätjätten Alibaba produkter för över 30 miljarder dollar under 11:e november 2018, vilket inte är en försumbar summa ens för stora stater. En miljard dollar rullade då in bara under de första 90 sekunderna på dygnet. Så mån som jag är att delta i lokala (om än nya) traditioner sträckte jag mig till att inhandla en termos.
Nästa gång har jag tänkt att skriva något kort om antingen religion, integritet eller matsituationen här. Missa inte det! 🙂
Läromiljön vid universitetet i Kina skiljer sig som förväntat en del från Sverige. Jag har tidigare tagit upp situationen i biblioteket, som för övrigt har blivit bättre i avseendet att det nu finns fler lediga platser. Nu har jag efter några veckors studier en uppdaterad bild av studiesituationen här. Jag spenderar fortfarande en hel del tid på att åka mellan campus Liangxiang och Zhongguancun, vilket påverkar min vardag ganska mycket, men det är inte fallet för de flesta kinesiska studenter som har sina föreläsningar på ett och samma campus. Schemat är statiskt från vecka till vecka med samma föreläsning på samma tid.
Vid det här laget har alla fem kurser kommit igång på riktigt. Klassrumsmiljön här är som nämnt mer interaktiv, och det är större fokus på definitioner och att kunna rabbla koncept. Alla Fourier- och Laplacetransformer ska sitta som berget. Föreläsaren kräver ofta att studenterna ska svara på frågor, men det är ingen som blir tvingad på ett oschysst sätt (vilket kanske i och för sig är subjektivt). Jag misstänker att det är en stark ledtråd till vad som senare kommer att examineras. Det finns också utrymme för studenterna att öva under föreläsningarna, i vissa kurser får vi allt från två till tio minuter att lösa en uppgift eller diskutera ett problem, och inte sällan får någon gå upp och skriva lösning på tavlan eller presentera den för klassen. Föreläsaren i signaler och system har skrivit ett program själv som slumpar fram en student att komma fram och redovisa, vilket han entusiastiskt presenterade första föreläsningen. I AI-kursen är en av de återkommande läxorna att göra en sammanfattande PowerPoint till området vi behandlat och en student blir utvald att gå upp och presentera sin sammanfattning. På statistikföreläsningarna får vi dessutom då och då några minuter att läsa i kursboken för att komplettera genomgången. Statistikprofessorn är en kvinna i blå tröja (alltid samma) som pratar i raketfart och har någon slags dialekt vilket gör det till en rejäl utmaning att hänga med. Man får ibland acceptera att man måste gå igenom alltihop efter föreläsningen igen för att få hela bilden.
Läxor ges också ungefär varje eller varannan vecka beroende på kurs. Det är en handfull uppgifter relaterat till kärninnehållet för området som föreläsningarna handlar om för tillfället. Läxorna rättas (om de rättas) av lärarassistenter som är doktorandstudenter åt läraren och än så länge har det tagit lång tid att få feedback; vi har bara fått tillbaka en läxa av minst fem som vi lämnat in. Tyvärr finns inga rekommenderade uppgifter som på LiU, så om man vill räkna på egen hand får man försöka bedöma själv var man ligger och vilka problem i kursböckerna som verkar bra att försöka lösa. Jag läser generellt mycket mer ur kursböcker här, vilket delvis beror på att föreläsningarna ibland kräver det, men också för att de följer böckernas innehåll väldigt nära. Kursen i signaler och system är i princip en genomgång av kursboken. Vilka uppgifter vi har i läxa anges ofta på PowerPointen (alla föreläsningar utgår ifrån en PPT, att skriva på tavlan är sekundärt), men häromveckan fick vi en läxa i förbifarten. Varken jag eller Alex uppfattade tydligt att det var en uppgift vi skulle lämna in och jag blev riktigt förvånad när varje kinesisk student en vecka senare vid ankomst till föreläsningen drog upp en halv sida av ekvationer ur sina väska och lämnade in till professorn.
Turister flockas på Himmelska fridens torg.
Jag har fått intrycket av att studenterna på BIT förväntas förbereda de flesta föreläsningarna innan de ges. För mig är det nästan ett måste för att lättare hänga med på de föreläsningar som ges på kinesiska, inte minst statistiken. En stor del av studenterna verkar lägga ner en hel del tid på sina studier. Jag ser om och om igen samma personer sitta i biblioteket både på dagarna och kvällarna och det sitter alltid studenter i klassrum utan lärare och pluggar (eller prokrastinerar) sent på kvällarna.
Som professorn i AI hintade om vid första föreläsningen innefattar hans kurs ett projekt. Han nämnde inget mer om det då förutom att det skulle bli en ganska stor del av betyget. Nu har han avslöjat att vi ska bygga ett eget neuralt nät som ska kunna spela schack eller känna igen ansikten, provköra det med data och skriva en rapport om det. Det verkar som ett riktigt kul projekt även om det till en början lät ganska svårt (stört omöjligt faktiskt!). Vi har inte fått någon tydlig beskrivning av vilka ramar vi har att förhålla oss till eller vilka resultat vi förväntas nå. Ämnet blir mer intressant ju mer jag läser om det och att åstadkomma enklare prototyper av neurala nätverk framstår ändå som en rimlig uppgift.
I tisdags hade vi ett överraskande moment i statistikkursen. När det är en kvart kvar på föreläsningen proklamerar professorn bestämt att det nu minsann är dags för ett prov, och som på signal rycker alla studenter fram ett nytt papper och greppar pennorna. Professorn lägger upp ett Word-dokument på projektorn med frågor som man ska svara på och lämna in innan slutet på föreläsningen. Under tiden skriker hon uppmuntrade i mikrofonen att ”detta är inte alls svårt, det bör ni kunna!”. Halvsvettig sitter jag och försöker så snabbt som möjligt förstå vad de söker, uppgifter kan vara formellt formulerade och ibland innehålla tecken jag aldrig sett. Det blir inte så blodigt trots allt, till slut hinner jag svara på alla frågor; inte oväntat är jag sist med att lämna in. Jag vet inte hur mycket ’provet’ kommer spela in i betyget men jag gissar att det är mer av en diagnostisk karaktär. Oavsett var upplevelsen minst sagt en kontrast till det förutsägbara livet på LiU.
Professor Zhao förklarar skillnaden i tillämpning av Bayes sats och lagen om total sannolikhet.
I allmänhet har jag svårt att bedöma hur mycket arbete som skall läggas ner på varje kurs då jag upplever att arbetsbelastningen inte direkt korrelerar med antal högskolepoäng kursen ger. Jag får nog som ett multi-layer-nätverk utgå ifrån under terminen insamlade data, räkna ut hur jag ska justera mina vikter och bakåtpropagera för att optimera vårterminens utfall.
Nu har löven börjat gulna och hösten börjar framträda mer tydligt. Det har blivit mycket kallare på morgonen och kvällen, och även en smula mörkare. Alla delar av husen på campus är inte välisolerade och ofta är en dörr eller ett fönster öppet någonstans vilket gör att man får sätta på sig ordentligt med kläder om man ska sitta stilla ett längre tag på vissa platser. Förkylda studenter har blivit en allt vanligare syn. Luften växlar mellan att vara klar och fylld av smog. Förra helgen besökta jag Himmelska fridens torg som fortfarande är utsmyckat efter jubileet och var fullpackat med turister. I Kina byter man inte mellan sommar- och vintertid så inatt blev det 7 timmars skillnad mellan här och hemma. Nu blir jag utslängd från biblioteket och ska gå och lägga mig. 晚安!
Y i Världen 