Vad tror människor på i Kina? Är de spirituella, eller är det den osvikliga tron på kommunistpartiets oavbrutna framgångar som är flamman som driver den enorma nationen Kina? Kinas mångfald gör det till en utmaning att ge en bild av religion i Kina för en expert, och en omöjlighet för en lekman som undertecknad; människorna i landet är inte bara ett folk, utan en sammansättning av många olika och landets historia är komplex. I Kina finns buddhister, muslimer och en hel del kristna, varav den sista gruppen kommer få huvuddelen av uppmärksamheten i detta inlägg. Texten är avgränsad för att vara översiktlig, men väcker förhoppningsvis intresse och återger några aspekter av situationen för kristna och religion i Kina.
I november var jag och Ingrid ute och promenerade i stan då vi fick syn på en präktig kyrka i gotisk stil som plötsligt tornade upp sig mot den molniga himlen. Allén upp mot kyrkan var lång och förstorade det redan rymliga området innanför grindarna. Där rymdes flera små hus och välskötta rabatter, men ingen kyrkogård med gravplatser. Utsmyckningen av den södra fasaden var i huvudsak gjord i grå och vit marmor, på taket stod statyer i guldfärg, och framför stod två vita stenlejon på vakt. Likt ett kinesiskt tempel hade två små lusthus i pagodform rests på gårdsplanen, och under dem stod stora stenar med inristningar. Taken var målade med kristna motiv och visade bland annat den kinesiska Jesus med sina lärjungar samt naturlandskap. Utanför kyrkan stod en handfull muntra äldre personer under partytält och rekryterade volontärer till kyrkans program. Huvudporten var stängd och vi promenerade vidare till långsidan och såg att sidoentrén var öppen. Händelsevis var det söndag, och en gudstjänst var igång. Vi smög in under kyrkans himmelsvita tak som bars upp av pelare i gyllene och grönt, och blev snabbt anvisade en plats vid en bönebänk av kyrkans värdar. Gamla och unga var närvarande, och även småbarn, som emellanåt gav sig tillkänna genom dämpade jämranden från kyrkans bakre del. Längst fram stod prästen som ledde gudstjänsten. Han bar en vit fotsid klädnad med en färggrann stola om halsen och stod vid ett stort altare med Bibeln i hand. På knä satt vi och lyssnade litet på dennes predikan om att inte ge efter för frestelser, och de psalmer församlingen emellanåt sjöng som ekade i den stora salen. Melodin var väldigt lik svenska psalmer men språket var mandarin. Fönsterna inuti kyrkan var magnifika; de var gjorda av glas i alla olika färger och föreställde olika personer och platser. Ljuset utifrån skänkte genom dem ett varmt ljus åt insidan och dess dyrkare, vilket gav en rofull stämning. Under takets kupoler hängde också stora ljuskronor. Det största fönstret mot norr avbildade (västerländska) Jesus i all sin prakt som blickade ut över församlingen. I kupolen längst bort skymtade jag en övervakningskamera och från en pelare hängde ytterligare en, inte oväntat kommer man inte ens i Herrens hus undan Allseendeögat. Jag ställde mig frågan om de var monterade för att förhindra brott eller hålla koll på människorna som samlats. Flera besökande kom och gick under mässans gång, och när vi (mest jag) fick ont i knäna passade vi på att ta oss ut och gå vidare.
Det var intressant att se en kinesisk kyrka vid tid för gudstjänst, och bevittna (åtminstone på ytan) likheten mellan den och dess västerländska motsvarighet. Denna kyrka byggdes av jesuiter 1703 och restaurerades med en ny fasad efter flytten till dess nuvarande läge på sent 1800-tal. Den lyder under Kinas katolska patriotiska förbund som är den enda lagliga organisationen för katoliker i Kina, som i sin tur överses av kommunistpartiet. Det var alltså inte så märkligt att kyrkan var öppen för besökare. Jag har sett ett par kyrkor på andra håll i Kina, bland annat en byggnad med ett smalt torn och ett neonkors i Jilin-provinsen, och en kal, inaktiv stenkyrka i en turistby i Yunnan-provinsen byggda av brittiska missionärer, men jag har inte bevittnat folk gå och aktivt delta i kristna religiösa aktiviteter. Tempel är vanliga i Kina, men många används mer som turistattraktioner än heliga hus. I Tainan på Taiwan var det mycket vanligt med tempel vid gatuhörn, och de var alltid befolkade. Man såg ofta människor bränna papperspengar och ställa fram mat som offer, eller be till sina förfäder; vid endast ett fåtal tillfällen har jag bevittnat detta i Peking. Gissningsvis sker det i offentliga, men från gatan slutna tempel. Att ha i åtanke är att detta är huvudstaden, folktron och skrock är förmodligen starkare på landsbygden och från vad jag har uppfattat är den också generellt starkare i södra delen av landet.
Det är svårt att uppskatta hur många kristna det finns i Kina. De källor jag hittat pekar på alltifrån 30 miljoner till över 100 miljoner kineser som bekänner sig till den kristna tron, varav majoriteten är protestanter. Kristendomen har funnits i Kina sedan tidigt 700-tal och haft en stor roll i konflikterna på 1800-talet som senare formade Kinas moderna historia: Opiumkrigen på tidigt 1840-tal respektive sent 1850-tal, efter vilka Kina avträdde Hong Kong till Storbritannien, ledde utöver legalisering av opiumhandel även till utökade rättigheter för kristna, varefter missionerandet ökade. Taiping-upproret mellan 1850-64 var ett inbördeskrig mellan Qing-imperiet och en grupp kristna sino-nationalister som blandade kristendom med kinesisk folktro. Upproret gjordes ned av Qing-dynastin med hjälp av utländska makter. Det senare Boxarupproret som ägde rum vid sekelskiftet till 1900-talet var en reaktion mot de utländska makter som tvingade kristendomen på Kina. Många kristna mördades och kyrkan som vi besökte ansattes hårt men var en av de få som klarade sig. Qing-hovet tog parti med boxarna i hopp om att bli kvitt de främmande makterna, men såg sig snart besegrade och tvingades till ytterligare eftergifter och underkastelse. Efter grundandet av folkrepubliken Kina tilläts religiösa organisationer endast under uppsikt av Partiet varefter kontakten med Vatikanen bröts. Kinas katolska patriotiska förbund inrättades 1957 under vilken katoliker i Kina kunde välja att verka. Under kulturrevolutionen förbjöds religion och troende förföljdes. Sedan reformperioden på sent 1970-tal har kristendomen fått ny kraft. Partiet har erkänt att religionen inte kan motas bort med administrativa medel, och att göra så skulle vara och har varit skadligt, men har en bakomliggande vision om att religion i framtiden kommer att försvinna. Under tiden har religionen ställts under statens kontroll.
Som bekant är den katolska kyrkan bunden till Vatikanen med påven som överhuvud. Men för att kunna verka i det öppna i Kina måste biskopar i princip bekänna sig lojala till den kinesiska staten, vilket många inte ansåg sig kunna göra. En stor del av kinas katoliker tillhör oregistrerade kyrkor som utnämner biskopar i samförstånd med Vatikanen. Att Kina har krävt att själva få utnämna biskopar är en av orsakerna till de historiskt sett frostiga relationerna mellan Vatikanen och folkrepubliken. Detta är dock en lösning som redan begagnas av andra länder så som Vietnam och Lichtenstein där länderna föreslår kandidater som sedermera godkänns, men där är historien en annan. I september 2018 etablerades ett avtal mellan Kina och Vatikanen där den senare parten officiellt har vetorätt mot de biskopar som Peking rekommenderar. Många katoliker ser detta som en stor eftergift av Påven för politiska påtryckningar som inte bör ha något med religionen att göra, anser de. För kinesiska katoliker är det ett dilemma att å ena sidan välja att vara under statlig kontroll där man kan verka öppet men begränsat, eller att gå under jord där religionen får mycket mindre spridning och enligt dem gör mindre nytta.
I Kina råder religionsfrihet enligt konstitutionen, som skyddar normal religiös aktivitet men också förbjuder religiösa aktiviteter som stör ordningen eller lägger sig i utbildningsväsendet. Det finns alltså begränsningar för hur religion får praktiseras, även om det görs på ett fredligt vis. De senaste åren har det då och då rapporterats om kyrkor som stängs ner, och om hur försäljningen av biblar på nätet har förbjudits. Kameror i kyrkor och moskéer, som de vi såg, har också gett upphov till konflikt mellan staten och trossamfund. Enligt nya riktlinjer från 2018 måste exempelvis religiösa informationstjänster på nätet ha tillstånd från staten för att få verka, bidrag till religiösa samfund som överstiger 100 000 kronor måste undersökas och godkännas av staten, och platser för religiös aktivitet måste underkasta sig statens öga. I vissa fall verkar statliga godkännanden kunna dra ut på tiden. Partiet för samtidigt en kampanj med målet att sinifiera religion i Kina. Retoriken är att religion i landet ska ha en kinesisk riktning och kommer att få stöd av staten för att anpassas till ett socialistiskt samhälle. Denna utveckling kan också kopplas till oroligheterna i Kinas västra del där minoritetsbefolkningens traditioner och religion ses som ett hot mot den styrande ordningen. Att komma ihåg är att ofta behöver retorik från kinesiska ledare inte tas som omedelbara direktiv (exempelvis presenterar man i offentliga tal idéer utan konkreta implementationer, som istället mynnar ut i att kraftsamla kring partiet), utan just som retorik, men denna trend verkar vara tydlig.
Trots att en absolut majoritet av Kinas invånare inte har någon uttalad trosuppfattning (folkreligion borträknat) präglas samhället av en annan slags religiositet som tar stor plats i offentligheten och har ett stort, om än relativt passivt stöd. Ideologin med partiet i centrum kan uppfattas som en slags tro i sig, Mao har historiskt varit vördad i princip som en Gud, och hans figur hålls högt i det offentliga än idag. Plakaten på gatorna med propaganda och slagord är dess heliga text, Den Kinesiska Drömmen är dess gospel, de socialistiska kärnvärdena dess budord. Konventionell religion är en konkurrent som inte lämnas mer utrymme än vad som är nödvändigt och formas istället till viss del till att tjäna partiet. De två entiteterna kan inte koexistera utan kompromisser, och just nu ser det ut att vara utövarna av konventionell religion som får göra flest eftergifter för att tolereras.
Tron på partiet må vara ett kitt för att ena folket, men frågan är om den även kan tillfredsställa människornas andliga behov. Folktro och traditioner kring vilka familjen samlas ser fortfarande ut att vara starka i landet och kommer nog inte att försvinna i en handvändning. På liknande sätt har få moderna svenskar en uttalad trosuppfattning: normen är en stark tilltro till staten och dess institutioner, avvisande av institutionaliserad religion, men ändå tror många på någonting större och firar kristna högtider samt deltar i kristna traditioner. Man kan hävda att varken majoriteten av svenskar eller kineser är troende i den mening att de inte anser sig tillhöra en religion, men är det hela sanningen? För att kunna svara på frågan huruvida någon är troende måste man först besvara vad som kännetecknar en troende människa.
Kristendomen är inte det första man förknippar med Kina, men den är definitivt närvarande, och i absoluta tal är de troende många. Peking har fler kyrkor än denna och jag ska se om jag kan besöka ytterligare ett par när jag är tillbaka efter vinterlovet. Efter uppehållet under tentaperioden blev detta ett lite längre inlägg än vanligt. God fortsättning på det nya året!
Y i Världen 
Pingback: Avslut | Y i Världen