Civilisationens vagga

Kina bär än idag på ett tydligt arv från den kommunistiska tiden på 1900-talet. Landet har sedan länge övergett den gamla planekonomin och strävar istället efter en så kallad socialistisk marknadsekonomi med kinesiska särdrag där även västerländska företag tillåts delta under vissa omständigheter. I vissa avseenden har det inneburit mer frihet och miljontals kineser har lyfts ur fattigdom, men vem som egentligen bestämmer är tydligt. I den moderna stadsbilden dyker det inte sällan upp stora affischer, skyltar eller banderoller, flera meter långa i rött med vita tecken i fet stil. På universiteten hänger de omkring idrottsplatserna och mellan lyktstolpar, träd, och på stängsel. De bär i regel på ett patriotiskt budskap: de uppmanar till kamp för att nå ett gemensamt mål, eller så gör de ett försök till att fostra befolkningen att vara goda (lojala) medborgare. Något som fångat mitt öga de senaste gångerna jag varit i Kina är de tolv socialistiska kärnvärdena som också är ett vanligt motiv. De är en integrerad del av regimens pågående nationsbyggande projekt Den Kinesiska Drömmen.

En samling av racercyklister framför ett monument till Den Kinesiska Drömmen.

De socialistiska kärnvärdena är välstånd, demokrati, hövlighet eller civilt beteende, harmoni, frihet, jämlikhet, rättvisa, lagstyre, patriotism, dedikation, integritet, och vänskap. De adopterades på kommunistpartiets 18:e kongress år 2012 i samband med att Xi Jinping blev generalsekreterare för partiet. Staten har sedan dess använt alla kanaler och plattformar för att få ut sitt budskap. Numera får också barn lära sig budorden utantill i skolan, de kan nämligen dyka upp på inträdesprovet till universitetet. Det ord som jag upplever förekommer mest frekvent i det offentliga är wenming (文明).

Wenming kan bland annat översättas till hövlighet, men också till civilisation, kultur, eller civiliserad. Kina är som bekant en av världens äldsta civilisationer, och den kinesiska befolkningen är stolt över Kinas långa historia, något som framhålls i guideturer, böcker och tal från partiledningen. Mitt intryck är att det är en stark del av den kinesiska identiteten, som för övrigt tar sig många uttryck mellan individer och är (till skillnad från fourierkoefficienterna hos en styckvis kontinuerlig och kvadratiskt integrerbar funktion) ej entydigt definierad. Skillnaderna är stora mellan norr, söder, öst och väst, och det finns många minoriteter och självstyrande regioner, vilket gör det till en rejäl uppgift att ena och hålla ihop landet.

De tolv socialistiska kärnvärdena pryder väggen på stationshuset i Changchun.

Ordet utgör tillsammans med de andra kärnvärdena en central vision för hur människor ska agera i det nya samhället. Vid biljettkontor påminner skyltar om att om att stå i kö och vänta civiliserat, skyltar över urinoarer uppmanar om att begagna faciliteterna på ett civiliserat sätt, i parker ska gräset ej beträdas, på tunnelbanan visar tecknade figurer hur man inte ska bända upp dörrarna på hissar eller tunnelbanevagnar. På skärmar på tågen uppvisar de söta maskotarna Wenwen (文文) och Mingming (明明) exemplariskt uppförande. På wenming.cn har propagandadepartementet samlat alla viktiga material som distribuerats, i huvudsak texter och nyheter kring ämnet.

En banderoll över biblioteksingången på Liangxiang uppmuntrar studenterna att ta till sig de socialistiska kärnvärdena.

Systemet med social kredit som sedan 2014 har rullats ut på flera platser i Kina övervakar befolkningen och delar ut poäng efter hur folk lever sina liv, om de bidrar till ett civilt samhälle eller inte. Kredit är en direktöversättning, och ordet har kanske i svenskan och engelskan en starkare koppling till pengar, medan kinesiskans xinyong mer reflekterar pålitlighet och tillit, som ju är en annan dimension av ordet kredit. Systemet planeras vara nationstäckande år 2020, men det är inte helt säkert att det blir så. Även om lokala system existerar och medborgare har råkat ut för konsekvenserna av att ha låga poäng är det oklart huruvida den helt integrerade tekniken finns. Ingen av de kineser som jag pratat med verkar känna till att något sådant skulle vara på väg att implementeras. Däremot skulle det vara ett utmärkt verktyg för partiet att uppnå sina mål. Det är också värt att tillägga att det inte är alla här som tycker att det är en dålig idé, att kunna lita på andra är trots allt en förutsättning för ett fungerande samhälle, men frågan är vilket pris man är villig att betala.

Fritt översatt: ”Kämpa för att förvandla Kina till ett välbärgat, starkt, demokratiskt, civiliserat, harmoniskt, vackert, modernt och mäktigt socialistiskt land”

Att besöka landet kan ge väldigt olika bilder av livet här beroende vad man får ta del av. Kinesiska städer kan vara rena, speciellt omkring de enorma och ultramoderna shoppingkomplexen. I Peking går arbetare varje dag och sopar de flesta gatorna rena från skräp, löv och, om det har regnat, vatten. Samtidigt finns det många områden som är i behov av grovstädning, totalrenovering eller rivning. Jag har nog aldrig träffat mer generösa människor än kineser. Folket här kan vara otroligt vänliga, villiga att hjälpa till, måna om att man har det bra, och utan tveka bjuda en på middag första gången man träffas. Andra gånger får man akta sig om noga när man går över gatan för att inte bli påkörd, bevittna folk som indiskret slänger plastflaskor på gatan, föräldrar som låter sina barn leka vilt, och trängas i köer bland folk som knuffas och kliver före i ledet. När folk ska byta tunnelbanelinje vid ändstationerna gör minst hälften av alla en språngmarsch över perrongen för att få en sittplats, trots att de uppenbarligen kommer att räcka åt alla. Sättet man köar på här kanske delvis är en följd av att landets befolkning är så stor samt de hårda tider invånarna historiskt sett har drabbats av. Konkurrensen är stenhård och man måste ta för sig för att inte drunkna i mängden. Oftast råder dock ordning i offentliga miljöer utan ingripande av någon av de 4,5 miljoner säkerhetsvakter som finns i landet (exklusive polis och militär).

Nattbelysning med ett budskap.

För mig som svensk känns användandet av slogans och ledord som wenming väldigt främmande, ibland är det rentav surrealistiskt att vara omgiven av dem. Att begrepp som demokrati verkar heller inte betyda samma sak här som i väst skruvar till det ytterligare. Jag undrar i vilken utsträckning kineser tar åt sig de tolv kärnvärdena och vad de egentligen betyder för dem. Syftet med dem är såklart mångdimensionellt, men ett av de mest konkreta aspekterna av wenming är att skapa en trevlig omgivning. Att exempelvis få stressade individer att agera civilt i en kö bidrar till en harmonisk miljö, dessutom kan det vara en strategi för att undvika situationer där det uppstår konflikt i folkmassor, och vreden plötsligt skulle kunna riktas mot någonting annat. Människor som är omgivna av slagord och ideologiska budskap måste onekligen bli påverkade på ett eller annat sätt. Monumenten till Den Kinesiska Drömmen är vackra och blir således ofta föremål för fotografering. De blir en naturlig del av omgivningen, en sak som förknippas med något positivt och som många kineser samlas kring. Det är för gemene man kanske inte nödvändigt att veta vad drömmen innebär konkret för att den ska få effekt, bara känslan av gemenskap och stolthet den väcker. Banderollernas närvaro avslöjar en hel del om organisationen som låter uppföra dem. Kinas inflytande kommer fortsatt att öka och det blir minst sagt intressant att följa utvecklingen här. På wenming.cn uppmanas folket att ge sitt osvikliga stöd till landets demokratiska institutioner och framförallt till partiets ledare; mig ger det i alla fall en känsla om vart landet är på väg.

Annons

Nationaldagen

Morgonen den första oktober kommer jag och några andra studenter på idén att ta oss ut och försöka få en glimt av paraden. Staden har blivit mer och mer stängd under den föregående veckan, man blir oftare mer noggrant visiterad på tunnelbanan och vakterna vid campusentrén kan be om ens legitimation vid ingången. Till vår hjälp har vi en bild över de tunnelbanestationerna som är stängda under dagen. Händelserna vid Himmelska Fridens torg är endast för de exklusivt inbjudna och universitetsadministrationen uppmuntrar oss att kolla på firandet via nätet. En tidig frukost intas och sedan promenerar vi mot tunnelbanan. Det visar sig att bilden inte stämmer helt, den närmaste tunnelbanestationen är helt igenbommad. Vi kliver på en buss istället, och efter några byten är vi någon kilometer närmare vårt mål. Att promenera in till centrum tar flera timmar så vi hoppar på ett gäng cyklar från gatan och skannar deras QR-koder; ’Hello!’ piper de när låset på bakhjulet glider upp.

Vakter på Guangningbo Jie.

Vinden fläktar i den 30-gradiga hettan som fortfarande ockuperar Peking den första oktober. Vi rullar söderut och stöter snart på en stor korsning som bara kan korsas via en bro. Vi baxar upp cyklarna på en ramp och väl uppe på toppen har en stor samling kineser stannat och står redo med sina mobilkameror riktade mot den tomma gatan. Nere vid korsningen börjar ett gäng vakter spärra av vägen ytterligare och folk klungas kring stora gula staket. Jag frågar en kvinna om paraden kommer att gå förbi här (vi befinner oss fortfarande över en halvmil från paradgatan) och hon svarar att hon betvivlar det, men att några stridsflygplan kanske kommer att flyga förbi. Vi står och trängs med cyklarna och diskuterar om vi ska stanna eller försöka ta oss vidare. Folk vandrar åt båda hållen på gångbron och flera får för sig att åka upp med sina mopeder och tutar frenetiskt för att ta sig till andra sidan. En tant i pyjamas beklagar sig högljutt över att folk står i vägen. Små barn sitter på sina föräldrars axlar och viftar med kinesiska flaggor i väntan på att något spännande ska hända.

Achtung Panzer!

Snart börjar ett muller ljuda i bakgrunden och rätt var det är kör en sandbeige pansarvagn kring hörnet av en byggnad. Den efterföljs av ett tåg av andra militärfordon i många färger och storlekar. Plötsligt hörs ett dån och någon i folkmassan ropar för att påkalla allas uppmärksamhet till fem flygplan som svävar i formation lågt över husen. Som en man vänder sig alla på bron, fortfarande med telefonerna i högsta hugg, mot himlen. Tyvärr är luftföroreningarna relativt påtagliga och sikten halvgod, så de är inte helt lätta att se. Processionen håller på i minst en kvart och med jämna mellanrum fortsätter flygvapnet att dundra förbi. Lika normalt som att gå i (välskötta) djurparker och titta på djur kan vara ett nöje så är det för kineserna minst lika spännande att se på när fosterlandet spänner musklerna i en militärparad. Gamla som unga spanar entusiastiskt efter pansarvagnarna och J-20:na som om de vore pandor eller havsörnar. Stämningen är god. Resten av dagen cyklar vi vidare genom staden men vi ser inte så mycket mer av paraden. Vi avslutar med en promenad i en park tills dess att vi kan åka hem med tunnelbana. När jag kommer hem på kvällen tittar jag en stund på paraden och konstaterar att även om internet är sporadiskt tillgängligt när man surfar på ’vanliga’ hemsidor så går det utan problem att blixtsnabbt koppla upp sig till kinesisk stadsmedia och streama partiordförandens tal i extremt hög upplösning helt utan störningar.

Folkmassa framför porträtt av Sun Yat-sen på Himmelska Fridens torg den 2:a oktober.

Idag regnar det för första gången på veckor och temperaturen har skönt nog rasat till härliga 15 grader. Campus är väldigt tomt, de allra flesta har åkt hem över lovet. Luften känns mycket friskare nu, och de kommande dagarna ska vi inte få det varmare än 25 grader. Igår var vi på Ikea och jag köpte en ordentlig garderobsinredning, en pressobryggare och ett paket kaffe, samt njöt av en köttbullelunch. Nu på måndag börjar föreläsningarna igen och dessutom två spännande nya kurser!

Ett plötsligt lov

Nu har vi haft två veckors föreläsningar och kurserna har börjat komma igång. Än så länge har tre kurser börjat: programmering i C, reglerteknik, och artificiell intelligens. De första föreläsningarna har tillägnats att presentera kursinnehållet och att gå igenom väldigt grundläggande begrepp. Det har gick först ganska långsamt, men nu börjar tempot bli snabbare. Reglertekniken läser jag med en klass kineser. I den kursen är formatet är ganska annorlunda från en föreläsning vid LiU. Föreläsaren tar närvaro och ställer utifrån namnlistan direkta frågor till studenterna, eller ber oss att redogöra för vår förståelse av ett specifikt kursmoment. De kinesiska studenterna ställer sig upp när de svarar professorn. Betyget i kursen avgörs av inlämnade läxor (30%), ens förmåga att svara på frågor under föreläsningarna (20%) och en skriftlig tentamen (50%).

Årliga bönens hus, en del av Himmelsaltaret.

På tisdagseftermiddagarna åker jag buss till Liangxiang campus för att gå på föreläsning i programmering. Klassen består av 101 internationella studenter. Miljön är mycket stökig och det tar alltid ett bra tag innan alla sätter sig ner när vi börjar och mellan rasterna. Föreläsaren får klappa i händerna i minst femton sekunder för att ljudnivån ska bli acceptabel, och under föreläsningens gång sitter folk och pratar. Nivån är även här grundläggande, vi har bara en föreläsning i veckan i kursen, förhoppningsvis (men troligtvis inte) blir det mer ordning snart. Gissa om jag tänker ta påbyggnadskursen i C++ nästa termin!

Kursen i artificiell intelligens är den roligaste och mest utmanande hittills, även denna ges vid Liangxiang campus. Professorn är ny och introducerar oss till det mångfacetterade området på ett bra sätt. Det är märkbart mer ansträngande att lyssna på kinesiska och då och då missar man en poäng han gör, exempelvis när han använder ett ord som man inte kan, eller pratar lite för fort. Det är skönt nog mer pejl på studenterna i denna kurs. Ingen pratar så att det stör, de som sitter och spelar spel eller ritar gör det med ljudet av, och om någon enstaka sover snarkar de inte. En ständigt återkommande uppmaning från alla föreläsare är att vi inte ska slösa bort tiden här, sätta ett mål och plugga flitigt.

Nöjesfiske i soluppgången.

Att hitta en plats att studera på har visat sig vara svårt. Campus erbjuder inga bänkar eller bord förutom i klassrum eller i biblioteket. På rummen finns skrivbord och numera även stolar att sitta på. Tyvärr är sitsarna ungefär 20 centimeter för låga och bordet en decimeter för högt, vilket gör att man får sitta med armarna i axelhöjd när man ska arbeta. Jag har tagit min tillflykt till biblioteket så ofta jag kan. Det ligger ungefär en kilometer från mitt rum och med lite mod kan man få en sittplats. De flesta borden är egentligen inte upptagna i den mening att det sitter någon och arbetar där. En del av (läs alla) studenterna har vanan att lämna en trave med böcker, datorer och personliga tillhörigheter vid platserna på bibliotekets alla fyra våningar för att effektivt blockera någon annan från att sätta sig där när de lämnar byggnaden. Vid varje bord finns två stolar, men i princip ingen delar på borden utan vräker ut sig över båda sätena. Första veckan letade jag efter bänkar utan vare sig studenter eller saker där jag kunde sätta mig, men det var sällan det fanns. Ett tag tänkte att de flesta bara tar väldigt långa pauser men jag konstaterade snart att de helt enkelt inte dyker upp, och att de som går vid stängningsdags alltid lämnar kvar sina grejer. Det går med andra ord lika bra att sätta sig vid en ”ockuperad” bänk. Efter några längre besök är min bedömning att ungefär hälften av borden inte används annat än som förvaringsyta så att studenterna slipper släpa alla böcker fram och tillbaka från sina rum om de vill sitta i biblioteket. En morgon kom jag hit strax efter öppning och de flesta av platserna var tomma ända fram till lunch då jag gick. Sedan dess har jag varje gång letat upp en plats där jag inte behövt flytta på särskilt många prylar och satt mig där. Jag har nu också sett en annan utbytesstudent göra samma sak och hittills har ännu ingen ombett mig att flytta. Det känns riktigt skönt att ha kommit över den här tröskeln!

Klockan 23:00 stänger biblioteket.

En annan märkbar faktor i tillvaron är att tillgången till internet är begränsad, både med avseende på hastighet och vilka sidor man kan besöka. Jag har lärt mig den hårda vägen att alltid kolla om den senaste uppdateringen av min VPN-tjänst är nedladdad och att koppla mig till rätt nätverk på campus för att kunna surfa ordentligt. Ibland får man gång på gång återansluta till WiFi och logga in igen för att ha nätåtkomst, andra gånger är uppkopplingen mer stabil. Jag tyckte att nätet var lite trögt häromdagen och uppmätte nedladdningshastigheten att vara 0,20 Mbit/s och uppladdningshastigheten till 0,26 Mbit/s. Som tur är går det ibland fortare än så, men man får räkna med att man inte kan ringa videosamtal hem till Sverige med kristallklar bild.

Internetanslutning på vertikala axeln som funktion av tiden.

Förra veckan tog jag vid olika tillfällen en tidig promenad och löptur inne i stadskärnan, två mycket härliga upplevelser och med en överraskning. Promenaden påbörjades innan frukostserveringen på campus hade öppnat och jag köpte två baozi på ett gatuhörn. Kvinnan som sålde dem tog mitt ”roubaor” (肉包儿) för ett ”doubaor” (豆包儿) och istället för ljuvliga ångade matbullar med kål och kött fick jag bullar fyllda med kväljande söta röda bönor, vilket jag till min stora förtret upptäckte först ett kvarter senare. Desto roligare var det att vandra i gränderna vid soluppgången. Pekingborna är aktiva tidigt på morgonen och träffas ute på små torg för att prata och motionera. Fiskare står och metar vid den förbjudna staden och många är ute och springer. Att springa på stadens gator går ganska bra, det kan vara trångt och rödljusen kan ta minuter på sig att växla om till grönt, men man lär sig att ta omvägar. Luftföroreningarna har inte varit allvarliga. Det har den senaste tiden varit 32 grader varmt mer eller mindre varje dag, men på morgonen kan man njuta av att vistas ute. Denna vecka hann jag också besöka Himmelsaltaret i södra Peking, där kejsaren en gång i tiden bad till himlen om en god skörd.

Klassisk 红豆包子

Badminton och gymnastik i ottan.

Jag insåg först idag att det är fredag och att jag inte har några föreläsningar nästa vecka. Detta med anledning av att det är nationaldag och Kinas 70-årsjubileum på tisdag (firas med pompa och ståt samt kärnvapensuppvisning), och alla studenter är lediga till och med måndagen därpå. Vi mitt inne i ansökningsprocessen för uppehållstillstånd och jag har lämnat ifrån mig mitt pass som skulle behövas för att lämna staden. Det är lite synd eftersom detta är det enda längre lovet vi har, och att ta chansen att resa runt i Kina nu vore inte så tokigt. Tiden kommer nog istället att utnyttjas till både självstudier och turistande här i Peking (om det inte är för mycket folk), än finns det mycket kvar att beskåda. Imorgon är vi ett gäng från Sverige, Tyskland och Storbritannien som ska ut och äta Pekinganka. Trevlig helg!

En dans på lotusblad?

För mig har utlandsåret varit en stor del av programmet Yi. Det känns som att de första två åren har byggt upp till utresan och vistelsen utomlands. Att få möjligheten att åka till ett universitet på andra sidan jorden och studera är fantastiskt roligt! Jag har redan stött på med- och motgångar när jag under de två första veckorna vant mig vid tillvaron i Peking och försökt bestämma vilka kurser jag ska läsa under hösten.

Universitetssystemet i Kina är annorlunda i Kina än i Sverige, och det är inte alltid lätt att få tag på information på förhand, eller ens på plats. Kursplaneringen görs inte tillgänglig före terminen börjar, vilket gör det avsevärt svårare att planera sina egna studier. Tanken är att Yi-studenterna som åker utomlands ska läsa på heltid i ett år, motsvarande 60 högskolepoäng, varav 30 måste vara på det språk man har valt, i mitt fall mandarin. När jag ansökte till BIT hade jag tillgång till en kurskatalog från tidigare år där det fanns ett brett utbud av kurser att välja mellan. Förutom ingenjörsämnen går det att läsa historia, militärteori, grundkurser i Marxistisk teori (obligatoriskt för kinesiska förstaårsstudenter). Utifrån dessa kurser gjorde jag en studieplan (ett krav för att få åka utomlands) som jag tänkt efterfölja, men med en förvarning från studenter på Yi och Ii i bakhuvudet om att det knappast kommer gå att följa den helt. Kursvalet här är för mig mycket mer krångligt än på LiU, en konsekvens av att jag försöker lappa ihop ett svenskt program av kurser i Kina.

Jag har fått intrycket av att utbildningarna här skiljer sig något från svenska tekniska utbildningar. Det verkar som att de kinesiska universitetsstudenterna väljer bland linjer som är mer specialiserade inom sina områden. Nu är visserligen teknisk fysik och elektroteknik en bred utbildning vilket gör detta till en orättvis jämförelse, men jag upplever att de flesta civilingenjörsutbildningarna på LiU omfattar mer än ett huvudområde eftersom studenterna läser kurser från alla möjliga institutioner. Alla studenter på BIT tillhör däremot en specifik institution, och vad jag förstår läser man vanligtvis nästan uteslutande kurser från den institutionen.

Jag är skriven vid School of Physics på BIT. När jag mailade och frågade administrationen i våras meddelade de att det är okej om jag väljer kurser från andra institutioner också. När jag kom till BIT fick jag direkt listor över fysikinstitutionens kurser. Det var föga förvånande nästan uteslutande olika typer av fysikkurser, ett urval är plasmafysik, laserfysik och mekanik, men också statistik och elektronik. Kurserna var sorterade olika i dokument efter årskurs, i ett schema där sal och tid är angivet, men utan beskrivning. Jag vände mig tidigt till administrationen för att få tag på fler kurslistor och en redogörelse för deras innehåll. Efter att ha förklarat min situation var administratörerna ytterst förvirrade och tyckte att jag bad om att få läsa ett alldeles för spretigt program. Det lät som att de aldrig har hört om någon som vill läsa matematik, programmering och fysik samtidigt. Efter ett halvhjärtat försök att avråda mig från att slösa bort min utbildning gick de med på att hjälpa till att skaffa kurslistorna, och jag fick några av dem redan nästa dag.

Solig morgon på Zhongguancun Campus.

Schemat på BIT är uppdelat i fem block som var och ett innehåller två eller tre pass på 45 minuter. Kurserna har i regel en eller två föreläsningar i veckan. Tyvärr så är blocken inte lika över alla kurser. Istället för att två kurser krockar samtidigt kan det bli en trio av kurser utav vilka man kan välja endast en. Ytterligare en faktor som komplicerar valet är att alla kurser inte går på samma campus. En hel del av dem går på Liangxiang campus som ligger i Pekings sydvästra ytterkant. Resan tar ungefär 45 minuter med skolbussen, som går ungefär en gång varannan timme, och uppemot 90 minuter med kollektivtrafik. Det är omöjligt att hinna åka mellan campusen under 15 minuter långa rasterna vi får mellan blocken. En annan skillnad mot det svenska systemet är att vi endast har föreläsningar och inga lektioner, fördelen med det är att schemat blir luftigt och jag kan planera min tid själv, vilket jag gillar.

Jag har lappat ihop ett preliminärt schema och bad om ännu fler kurslistor för att komplettera. Eftersom jag inte vet något om vilka kurser jag kan läsa på vårterminen försöker jag att få in så många viktiga kurser jag kan nu på hösten. Under ett par dagar funderade jag på hur jag kan matcha kurserna och efter att ha skapat ett dussin olika Excel-ark tror jag att jag har en lösning. Det blir två kurser på engelska, reglerteknik, och signaler och system; dessa ges på Zhongguancun campus där jag bor. Kurserna jag ska ta på kinesiska är sannolikhetslära, programmering, och artificiell intelligens, varav samtliga går på Liangxiang. Tyvärr blir det en del resande mellan Zhongguancun och Liangxiang, men det går att plugga på bussen.

Militärt inspirerad rondellprydnad på Liangxiang campus.

Jag utgick ifrån att de flesta av de kurser som erbjuds för utbytesstudenter på BIT skulle vara på kinesiska, men av de nya utbytesstudenterna är det bara jag, Alex och koreanen i mitt rum som ska läsa på kinesiska. Det finns dock många andra internationella studenter mest från Asien och Afrika som är skrivna som undergraduates vid BIT, och som läser tekniska kurser på mandarin. Mitt mål var att försöka ta så många kurser på det inhemska språket som möjligt när jag har chansen, men det var inte riktigt möjligt.

Professor Peng förbereder en föreläsning i reglerteknik.

Nu har undervisningen satt igång, och jag har gått en första vecka av kurser: programmering, reglerteknik och artificiell intelligens. Veckan har varit lite orolig, men nu känner jag mig lättad över att ha ett schema som verkar fungera. Resten av kurserna börjar om två veckor (det ryktas om att det finns studenter här som inte har några kurser alls förrän i november, och nu när våra pass är inlämnade för uppehållstillståndsansökan så de kan inte lämna Peking särskilt lätt) och eftersom det slutgiltiga kursvalet vara gjort redan på måndag får jag hoppas på det bästa gällande dem.

Innan jag åkte visste jag att det inte skulle gå precis som jag planerat och hoppats. På vissa sätt har det gått bättre, och på andra sätt mindre bra. Det är ju omöjligt att förutse vad som skulle kunna ske och som tur är går de flesta problem går att lösa på ett eller annat sätt. När allt kommer omkring är det ju en del av själva spänningen med att komma till en okänd plats. Nu börjar den stora höjdpunkten på Yi på riktigt!

Registrering vid Beijing Institute of Technology

Morgonen den 6:e september anländer jag med nattåg från Changchun till Pekings Centralstation. På perrongen följer jag de hundratals kineser som strömmar mot utgången och håller ibland andan för att slippa andas in rök från de passagerare som står och bolmar på cigaretter vid dörrarna. Det är varmt (och såklart trångt) idag igen och när jag kommer ut så styr jag stegen mot närmsta tunnelbanestation. Vid röntgenkontrollen armbågas folk och kliver på varandras fötter för att inte bli stillastående, och det gäller att röra sig bestämt för att komma framåt. Destinationen är Weigongcun (魏公村) där ett av BITs campus ligger, en bit ut från hjärtat av Peking men ändå centralt. Jag har stämt träff med Alex, som är den andra svensken och Yi:aren som ska läsa på BIT med mig under året.

Huvudingången till Zhongguancun campus.

Vi letar oss fram på området till Center for International Studies och efter att ha åkt upp med hissen i den höga byggnaden visar några värdar oss ivrigt nickande och bugande in i en stor hall. Efter att ha kikat in och hört någon föreläsa på kinesiska inser vi snabbt att det är helt fel sal och vi går skrattandes därifrån. Mottagningen för de nya studenterna sker vid Office of International Students, som ligger i Byggnad nummer 14. Dagen till ära har den röda mattan rullats ut och en fotovägg har ställts upp. Studenterna anländer allteftersom i stora grupper från flygplatsen släpandes på ett eller flera stora bagage. Administrationen får som tur är hjälp av många volontärstudenter som vanligtvis pluggar på BIT för att klara av att registrera de nya studenterna. Iklädda röda tröjor tar de hand om våra väskor och förklarar var vi ska gå först. Flera av dem bär dessutom små tiaror av skumplast med decimeterhöga uppmaningar på kinesiska att be dem om hjälp. Vi tar oss till listan över alla studenter och konstaterar att vi är de enda från Norden på utbytesprogrammet, istället kommer många utbytesstudenter från Tyskland, Ryssland och Sydkorea. I rummet för registrering får vi ett kuvert och en checklista med allt vi ska fixa de kommande dagarna: fylla i blanketter, ta foton, göra hälsoundersökning, fixa uppehållstillstånd, köpa försäkring, välja kurser, och som tur är orkestrerar universitetet en hel del. Trots denna struktur blir det ändå smått kaos när alla springer omkring och försöker förstå vad de ska göra, det står inte helt klart vad som måste fixas innan dagen är slut, men sakta betas de mindre omfattande punkterna på listan av. Hälsoundersökningen ska göras den 9:e september, och veckan efter det ansöker vi om uppehållstillstånd.

Efter ett par timmar i byggnad nummer 14 tar vi lunchpaus i Matsal nummer 2 (alltid lika kreativa namn). Där serveras en uppsjö av olika kinesiska rätter, grönsaker, kött, pajer, bröd, och soppor. Man tar en bricka och samlar på sig en mängd små fat och blippar campuskortet (tidigare laddat med folkvaluta) i kassan. Jag har inte ätit på 18 timmar och har hunnit bli rejält hungrig när vi sätter oss. Fantastiskt nog kostar min stora lunch endast 26 svenska kronor.

Exempel på måltid i matsalen.

Registreringsprocessen fortsätter ett tag och framåt kvällen får jag se mitt nya rum som jag delar med en lett, en korean och en spanjor. Det är i princip ett korridorsrum, men fyra personer bor tillsammans på 15 kvadratmeter och delar två toaletter och två duschar med ytterligare åtta personer. På varje våning finns fem ”enheter” med två eller tre rum i, där det bor antingen två eller fyra personer i varje rum. Det finns varken kök eller uppehållsrum i huset, men på bottenvåningen ligger en tvättstuga och rummet har en liten balkong. Sängarna i rummen består av ihopspikade träplankor placerade i en järnram, på vilka det har lagts tunna madrasser av något som skulle kunna vara pappersfibrer. De är hårda och ungefär 1.90 meter långa (något som senare skulle bli ett problem för de över 1.95 meter långa tyskarna som anlände samtidigt som oss). Jag får en överslaf i den våningssäng som ligger närmast balkongen. Det är med andra ord inte femstjärnig standard, men det är ungefär som jag trodde, och för cirka 2500 kronor i terminshyra kan man inte förvänta sig så mycket mer.

Sovsalen jag bor i på Zhongguancun campus. En trött rumskompis snusar i sängen bredvid.

Efter en förvånansvärt smärtfri tur till banken får jag ett kinesiskt bankkort i vitt och guld som jag kopplar till betaltjänsten i den kinesiska meddelandeappen och sociala plattformen Weixin (微信). Mer eller mindre alla butiker, restauranger och tjänsteleverantörer tar betalt via mobila betaltjänster som Weixin Pay, Alipay med flera. Till och med tvättstugan i huset där jag bor används med Weixin. Jag måste erkänna att det är mycket smidigare att slippa att gräva efter plånboken efter jämnt belopp och konstant se till att inte få stora buntar med gröna en-yuan-sedlar eller högar av tioöringar som får plånboken att se ut mer som en ellipsoid än ett rätblock. Den enda nackdelen är att den kinesiska staten (och säkert många fler) med all sannolikhet kan se exakt var jag handlar.

På lördagen införskaffas sängkläder, täcke och kudde, samt krispigt knäckebröd (annars icke-existerande i Kina) inhandlas på världens näst största Ikeavaruhus vid Xihongmen. Till och med på en lördag kväll myllrar det av människor bland soffor, kök och bokhyllor. Ljudvolymen är ganska hög och känslorna är många när trötta, hungriga, glada, uttråkade, och exalterade vuxna och barn trängs i de snirklande gångarna. Besöket är kul, men jag är ändå lättad över att slippa ut ur butiken. På vägen hem planerar jag att möta upp en kompis på stan för middag. Snart upptäcker jag att tunnelbanan inte stannar vid den stationen jag ska till och förvirrad kliver jag av. En säkerhetsvakt hänvisar mig raskt till en specifik utgång. När jag tittar åt motsatt håll ser jag ett par andra vakter i färd med att spärra av den andra utgången. Jag märker att jag inte är den enda som är ovan i sammanhanget, några av mina medresenärer stannar till och diskuterar hur de ska ta sig vidare medan jag går mot trapporna. Väl uppe på marknivå är hela den stora gatan framför mig avspärrad och poliser och militärer dirigerar trafik och gående. Lätt orolig frågar jag en polis vad det är som sker och kortfattat svarar han att det är en militärövning som pågår, först imorgon är möjligt att ta sig in i centrala staden via denna gata igen. Inget farligt egentligen, men jag blir påmind om vilket land jag befinner mig i. Övningen, som troligtvis är en paradövning, sker i samband med 70-års jubileet av Folkrepubliken Kina. Jag får senare höra att de kommer att stänga av samma stora gata som sträcker sig tvärs över Peking varje lördag fram till den 1:a oktober, Kinas nationaldag. Detta märks bland annat på de små 70-års jubileums-pins som en del bär på sina kläder, och inte minst på de stora affischerna som lite här och var påminner om det stundande grandiosa firandet. Det händer alltså en del spännande grejer här framöver, för min del kommer först (det fruktade) kursvalet, vilket kommer att genomföras under de kommande veckorna. De första dagarna i Peking har på det stora hela gått smidigt och jag ser nu fram emot höstterminen!

再见！

Ankomst till Kina

Vilken lättnad det är att sitta och slappna av i ett svalt tåg på väg till norra Kina! Efter en mycket stressig och svettig morgon njuter jag av den (hittills) lyckade planen att besöka Changchun, en stad där jag tidigare studerade kinesiska, innan terminen på BIT drar igång. Jag påbörjar min färd hemifrån Stockholm på förmiddagen den andra september efter att ha tagit farväl av nära och kära. Flygresan från Arlanda till Helsingfors och sedan vidare till Peking går på det hela mycket smidigt. Varken skrikande småbarn eller högljudda passagerare befinner sig på något av flygen, och jag får någon timmes blund innan frukosten serveras. Enda oturen är att vi är tjugo minuter försenade till huvudstadens flygplats, och jag märker hur tiden tills mitt tåg avgår försvinner allt snabbare. Efter avstigning spenderar jag en timme i köer, går igenom diverse säkerhetskontroller, och lämnar fingeravtryck två gånger, innan jag är på väg med flygplatsexpressen in till staden. På vägen passerar vi över stora motorvägar, förhållandevis många träd, och under viadukter ligger gröna häckar formklippta till drakar. På medelstora skyltar står kommunistpartiets ideal för samhället, bland annat: demokrati, frihet, patriotism, civiliserat beteende, ärlighet, rättvisa. Inuti vagnen sitter små skärmar som gör reklam för bolaget som vi åker med och vilka finesser man kan ut yttja med deras app. Luften utomhus ser inte hemsk ut, även om det är lite disigt. Jag påminns om ett par reklamskyltar på flygplatsen med stora bilder på kinesiska kändisar som uppmanar att tillsammans kämpa mot luftföroreningarna för framtiden. Nu är det bara en knapp timme innan tåget till Changchun går.

Kånkandes på en 24kg tung väska och tillhörande ryggsäck springer snart jag runt i tunnlarna, och upp och ned för trappor i Pekings tunnelbanesystem för att komma till tågstationen, fyra hållplatser bort med Pekings blåa tunnelbanelinje. Det är många människor som är i rörelse. Gångarna snirklar sig, folk tränger sig i köer och väskorna jag bär måste in i röntgenapparater och jag igenom en metalldetektor för varje gång jag passerar spärrarna. Nere på plattformen finns många värdar som inte gör så mycket mer än att se till så att folk går på och av tunnelbanorna. De allra flesta tittar ner i sina mobiltelefoner som zombier. Ett plus i Kina är att tunnelbanebiljetter är billigt, jag betalar motsvarande fyra svenska kronor för min korta färd, biljetten för flygplatsexpressen kostade cirka 35 kronor. Samma resa med SL och Arlanda express fås för 172 kronor.

Pekings tågstation (北京火车站) är belägen relativt centralt i Peking, byggd i modern stil med traditionell touch, komplett med tak som en pagod. Jag har ännu inte min tågbiljett och det börjar bli ont om tid. Jag tittar in i ett litet hus med biljettautomater och frågar två herrar om man kan hämta biljetter här. De svarar att det bara går med kinesisk legitimation och hänvisar mig till ett biljettkontor i andra änden av byggnaden. I halv panik men med målmedvetenhet rusar jag över det myllrande torget framför stationen i den trettiogradiga hettan, mot den anvisade ingången. Efter att ha ställts mot en återvändsgränd och en röntgenkontroll av väskor samt några halvhjärtade viftandes med en metalldetektor från värdarna på stationen kan jag ställa mig i kö till ett av cirka 30 biljettfönster i en stor sal av marmor. Nu är det fyrtio minuter kvar. Jag känner hur mitt hjärta slår hårdare och jag svettas som en mupp i mockajackan när kineserna framför mig står och beställer biljetter. Framför mig står drygt tio personer men kön ser ändå ut att krympa i lagom takt. När jag kommer fram är det tjugo minuter kvar, vilket känns lugnande. Jag får min biljett utan problem och kan gå ut till solskenet och jogga till nästa säkerhetskontroll  (femton minuter kvar!) medan jag drar åt mig blickar från resenärer som rör sig långsamt i värmen. En värdinna pekar mig i rätt riktning till plattformen och jag ser att folk är på väg ut på perrongen. Vid detta laget är det gott om tid. Det är inte oväntat en del folk, och några som skulle kunna vara en gren av armen spelar in en film framför tåget, åtminstone går en av männen runt med en stor filmkamera på axeln. Tåget är av klass D (det näst snabbaste enligt min vetskap), har över fjorton vagnar och ser verkligen ut som det går att köra rally med. (Den display som anger farten hos tåget visar senare 235km/h.) Jag stuvar upp min väska på den nästan fulla hatthyllan och hittar min plats som är ockuperar av en äldre tant. Det visar sig att hon bara tagit fel plats och flyttar på sig med ett leende. Äntligen slår jag mig ner vid fönstret, pustar ut och konstaterar att nästa gång kanske det vore bra med lite mer marginal.

En av många vyer från tågfärden mot Changchun.

Förbi fönstret susar ett landskap förbi som till stor del är grönt. Buskar står i kanten av järnvägsspåret och skiljer tågen från industriområden och åkrar. På längre avstånd syns höga byggnader genom diset av vad som ännu en bit utanför Peking förmodligen är smog. I allt jäktande har jag glömt att köpa färdkost och den nästan sju timmar långa färden norrut misstänker jag kommer att kännas ännu längre. Räddningen kommer i form av en kvinna som säljer miniatyrfrukt från en vagn. Jag blir praktiskt taget rånad i utbyte mot ett några små gulliga (men inte så söta) bananer, om man ska jämföra med priset i vanliga matbutiker. Dock är det med god marginal bättre än att vara hungrig. Mina sätesgrannar har i god kinesisk tradition köpt snabbnudlar som de smaskar och sörplar i sig på gott humör. Snart drar de fram någon slags bönpasta inlindad i blad och efter det en påse med nötter. Det är fritt fram att spela upp videor och spela spel på hög volym utan hörlurar, många sover ändå. I övrigt händer inte så mycket; då och då kommer en värd och städar gången med en mopp, och med alltför jämna mellanrum påminner en lugn röst från högtalarna om att inte använda sprängämnen, inte röka, och att inte röra några röda knappar på tåget. När vi inte åker igenom ytterkanten av småstäder (storstäder med svenska mått) turas träd och kraftledningar om att dominera landskapet, och bortom dem syns höga kullar. Vi stannar inte vid varenda station, vilket jag misstänker är anledningen till att vissa tåg (exempelvis klass K) är så långsamma över längre sträckor. Inom kort blir jag väldigt trött och somnar ett par timmar för att vakna till vidsträckta majsfält då tåget kryper allt närmare Changchun.

Nu bär det snart av!

Nu är det snart dags för avfärd! Efter två år av studier vid Linköpings universitet har det blivit dags för det stora huvudnumret av det internationella programmet i teknisk fysik och elektroteknik: utbytesåret. Jag kommer att tillbringa det kommande läsåret vid Beijing Institute of Technology (BIT) där jag ska läsa kurser i fysik, elektroteknik, matematik och programmering på kinesiska.

En hel del av förberedelserna inför studierna har varit att hitta kurser som går att tillgodoräkna till programmet vid LiU. Varje student som åker utomlands skriver året innan en studieplan som ska godkännas av universitetets utbildningsledare. Till hjälp finns LiU:s programplan och kurslistor från partneruniversitetet. Tanken är att vi ska läsa de kurser som ersätts med fackspråk under år 1 och 2, och vi tar därför inte en kandidatexamen men börjar på masterstudierna när vi kommer hem. Tyvärr har det inte funnits någon mer utförlig beskrivning av BIT:s kurser än deras namn. Jag är inte heller säker på hur själva kursvalen kommer att gå till och huruvida jag får delta i alla de kurser som jag behöver. Om det lyckas kommer en hel del arbete krävas för att hänga med på föreläsningarna. Invånare i Peking och norra delen av Kina tenderar att använda mer r-ljud (儿化) i sitt uttal, vilket kan få det att låta antingen grötigt eller vackert – det återstår att se om det är vanligt bland professorerna på universitetet.

Under sommaren har jag ordnat med visum (vilket innebär att kinesiska staten har alla mina fingeravtryck), resa och (förhoppningsvis) boende inför min vistelse i Kinas huvudstad. Om knappt två veckor lyfter planet och även efter att jag landat kommer jag vara både förväntansfull och en smula orolig. Oavsett hur det går är jag säker på att det kommer att bli ett mycket spännande år!