Fyra veckor blev 17

Vinterterminens sista tenta var skriven och den cirka fyra veckor långa ledigheten som skulle tillbringas hemma i Sverige var planerad sedan länge, men det skulle visa sig bli en betydligt längre tid i Sverige än planerat.

Redan vid hemfärd hade coronaviruses börjat spridas i liten skala i Aachen och närområdet, men att det skulle bli som det blev gick ännu inte att förutse. Det dröjde dock inte länge innan situationen blev värre. Bara en vecka senare stängdes universitetet ner och andra restriktioner infördes i Tyskland. Kort därefter beslutades det också att sommarterminen vid RWTH skulle bli på distans. Detta, i samband med svårigheterna att resa, gjorde att jag blev kvar i Sverige tills vidare. På grund av den stora osäkerheten om jag över huvud taget skulle kunna återvända till Aachen, valde jag att läsa några kurser vid Liu under vårterminens andra halva, och därmed något färre kurser än tänkt vid RWTH Aachen. 

Tiden gick och läget klarnade sakta men säkert. Beskedet gavs att tentorna i Aachen, trots att all undervisning skett på distans, skulle bli i sal. Första tentorna är i slutet av juli och jag har därför, drygt tre månader senare än planerat, slutligen rest tillbaka till Tyskland. Trots den långa försening var det lite snöpligt att den inte blev något längre, kravet på 14 dagars karantän för inresande från Sverige togs nämligen bort så lite som 17 timmar efter att jag anlände. Lite bittert, men eftersom tentorna närmar sig läggs ändå en stor del av tiden på pluggande, att kunna röra lite på sig utomhus och ta lite luft ibland hade dock inte varit helt fel. Övrig tid läggs främst på att äta, sova och koppla av hemma i lägenheten. 

Vad gäller pandemiläget i Tyskland verkar det vara under ganska stor kontroll. Många restriktioner har man lättat på, men vissa återstår fortfarande. Bland annat krav på munskydd i butiker och i kollektivtrafiken. Dessutom ska ett avstånd på 1,5 meter hållas mellan personer på offentliga platser.

Sammantaget kan man säga att sommarterminen inte riktigt blev som det från början var planerat. Men istället för att vara besviken över det, får man försöka tänka tillbaka på allt det roliga man fick var med om under det första halvåret i Tyskland.

När sista raderna skrivs återstår en knapp vecka av karantänen. Sedan börjar tentaperioden, som för min del pågår i ungefär en månad. För min del blir det alltså inga längre ledigheter innan det är dags för ny termin i Linköping. 

Svår och intensiv termin

De senaste två månaderna har retrospektivt passerat väldigt snabbt, men det har ändå känts som en evighet.

Studierna i Graz har naturligtvis fortsatt på distans, som på de flesta andra universitet världen över. Jag har i princip suttit ensam i min lägenhet de senaste tre månaderna och det har varit deprimerande. Eftersom universitetet gick över på distans ganska direkt efter vårterminen startade, fick jag aldrig någon kontakt med de österrikiska studenterna i de nya kurserna. Jag har inte heller någon kontakt med utbytesstudenterna; de som var här i höstas har antingen åkt hem eftersom de avslutande sin termin, eller avbrutit sina studier pga coronasituationen. Och de nya utbytesstudenterna som kom hit i februari lärde jag aldrig känna, och jag föreställer mig att flertalet av dem också har åkt hem. Erasmus+ studentevenemang genomförs inte heller pga corona. Så jag känner mig väldigt ensam här nere, och den enda sociala kontakt jag har haft har varit över internet.

Det har varit mycket svårt med kurserna under vårterminen. Kurserna har i allmänhet varit svåra och det har varit mycket arbete med inlämningsuppgifter i nästan alla kurser. Coronasituationen har gjort de redan svåra kurserna ännu svårare pga otillräcklig information inom kurser, dålig övergång till distansläge, bristande support och ingen hjälp av lärare.

Pga detta har dagarna smält samma och man vet knappt vilken dag det är eller hur många veckor som har passerat. Varje vaken timma känns som en evighet, men ändå så har det redan gått tre månader.

Min tid i Graz börjar dock närma sig sitt slut. Jag åker hem om ungefär en månad och det något som jag verkligen ser fram emot. Den största hemlängtan kommer ifrån att man vill träffa och umgås med människor. Som jag skrev, upplever jag en stor ensamhet här nere, så pga det är det inte roligt här nere längre. Jag kommer dock att sakna Graz och Österrike. Det finns så mycket mer att göra här nere, och jag trivs starkt med kulturen och människorna (under normala omständigheter), men inte nu. För ju längre man har varit här nere, desto mer har man känt sig hemma här; jag ser det därför som en positiv sak att åka utomlands ett år, istället för bara en termin.

Tentor i vissa kurser närmar sig också nu, så de redan intensiva studierna, kommer bli ännu tuffare och jag kommer ha ännu mer att göra. De senaste dygnen har känts som lugnet före stormen.

Jag fann lite distans från studierna under ett par dagar. Jag var på en smideskurs för att smida en kniv. Det var någon jag först blev introducerad till i september när jag kom hit, då jag var på festivalen Aufsteiern och kom i kontakt med de som höll i kurserna. Som friluftsmänniska och scout, med ett intresse av knivar, kändes det som något roligt att göra. Jag skulle har gått på kursen i mars, men den avbröts i princip precis innan den skulle genomföras pga coronasituationen. Jag var orolig för att den inte skulle bli av, pga de restriktioner som var satta av regeringen i Österrike. Men nyligen lättades vissa restriktioner och kursen kunde genomföras. Så under två dagar, kunde jag helt släppa alla tankar kring studierna, och få göra något praktiskt som jag länge hade sett fram emot. Det var en unik och rolig upplevelse, och jag är mycket nöjd med vad jag åstadkom.

Avslut

Så var det sommar och slut på tentaperioden. Hela vårterminen har jag studerat på plats vid LiU och det har inte blivit mycket kontakt med Peking. I mitten av april fick jag beskedet från BIT att distansläget där delvis skulle upphöra. Eftersom vi utbytesstudenter hade fått våra visum tillfälligt upphävda och inte fick åka in i landet fanns det en ”risk” att vi inte längre kunde delta i undervisningen. I vanlig sed informerade universitetet oss om ändringen av visumregler först två veckor efter att beslutet trätt i kraft. Vi fick därför rekommendationen att avsluta våra utbyten eller skjuta upp terminen till nästa år; jag valde det första alternativet och har inte sett tillbaka sedan dess.

Till en början var jag orolig att jag skulle hamna i otakt med min studieplan eftersom jag inte kan läsa de kurser jag behöver denna termin. Dessa kurser har jag nu ersatt med kurser jag eventuellt skulle ta nästa termin eller år, och jag planerar att under sommaren läsa in det jag inte kunnat läsa i våras. Tack och lov ser det ut att lösa sig väldigt bra med tanke på situationen. Jag är mycket lättad över att inte har gått distanskurser vid BIT efter att ha fått en inblick i formatet. I våras började jag en i termodynamik och statistisk mekanik där kursmaterialet endast bestod av powerpoints och en ljudfil där föreläsaren läser de korta texterna på powerpointen utan att förklara sammanhanget. Jag ödslade ingen tid på den kursen.

Fyra hörn av Kina

Min termin i Peking var spännande och lärorik, det gör mig lite sorgsen att jag inte kunnat tillbringa våren (under normala omständigheter) i staden. Jag upplevde att min språkförmåga utvecklades snabbt av att vara där, speciellt teknisk kinesiska som är svår att få i Sverige. Jag fick se universitetsmiljön där de kinesiska studenterna vistas, interaktioner mellan studenter och lärare; samt bevittna en del av samhället, inkomstskillnaderna, den undanskymda religionen, skyskraporna och de mer nedgångna områdena, massövervakningen, propagandaaffischerna, (o)betydelsen av säkerhet, en hel del kläder med komiska tryck, bråk i offentliga miljöer, en kultur av generositet, och mycket annat som gav perspektiv på tillvaron här i Sverige.

Det kanske inte känns som det bästa tillfället att planera utbytesstudier just nu, men snart är det ett nytt år, och det finns goda anledningar att åka. Man får anpassa sig till förhållanden man inte är van vid, ta ansvar för sina studier, uppleva intressanta kulturkrockar, och sammantaget bli mer självständig.

Några saker som kan vara bra att tänka på (ej nödvändigtvis i denna ordning) är:

  • Språket. Det går ofta att ta sig fram utan att kunna det inhemska språket, men det är en väldig fördel, speciellt i Kina där det ses som något positivt att man lärt sig mandarin. Jag dock träffat kreativa utbytesstudenter som lyckas hacka sig fram relativt väl med Google Translate och fiffiga tricks. Till och med fraser som ‘por favor’, eller ‘gracias, señorita’ kommer man oanat långt med.
  • Maten. Vissa saker kan man inte längre få tag på (eller så är de dyra). Exempelvis kan det vara svårt som vegetarian i Kina.
  • Studierna. Att man kan få den kvalitet på studierna man önskar och att kurserna man behöver eller vill läsa faktiskt ges på universitetet.
  • Staden och läget. Vad kan man göra i staden och var ligger campus? Behöver man pendla?
  • Boende. Ta reda på om man kan skaffa eget ställe om man inte vill bo i dorm (relevant fråga: är det utegångsförbud på kvällen?).
  • Ta tillfället och utforska staden och landet så fort du kan! Studierna kommer snabbt att dra igång och då är det inte säkert att man kommer iväg!

Nu börjar sommarstudierna för mig, förhoppningsvis kan jag även hinna med att plugga en del kinesiska innan höstterminen. Alla lösa trådar från Peking har snart knutits ihop; jag har fått mina betyg, och nu är även en del av de saker jag lämnade i mitt rum på väg tillbaka med flyg tack vare en vänlig administratör.

Glad sommar!

Körsbärsblomning (Vårlov del 3/4)

Slutet på våren är verkligen en vacker tid i Japan. Speciellt den veckan då de ikoniska körsbärsträden står i full blom. Det var väldigt folktomt detta år med tanke på att Corona-viruset fortfarande är väldigt aktuellt men det gav mig en bättre upplevelse då jag kunde njuta mer av de fina körsbärsträden utan att behöva trängas.

Om man tänker besöka Japan kan jag verkligen rekommendera att man gör det i slutet på mars, början på April. Det varierar mellan åren och är även beroende på vilken plats i Japan man tänker befinner sig i. Om man vill uppleva körsbärsblomningen ( eller hanami på japanska som betyder ”Flower viewing” på engelska), kan man gå in på den här hemsidan. Där kan man även läsa om hur man håller i ett ”hanami-party” utöver vilka platser som anses vara bäst lämpade om man vill uppleva de finaste vyerna.

Snöfestival i Sapporo (Vårlov del 2/4)

Hokkaidos populäraste evenemang

Sapporos årliga snöfestival är ett storslaget evenemang som år efter år drar till sig många besökare, såväl japaner som internationella gäster. När jag besökte denna ort tidigt i Februari (innan corona-utbrottet i Hokkaido) möttes jag av snötäckta gator, internationella ansikten och ca 16 minusgrader.

Snöfestivalen anordnas nu för den sjuttioförsta gången och i år är antalen besökare avsevärt färre då Corona-utbrottet är i full gång runtom i världen.

Jag är där tidigt på morgonen och under natten har det snöat. Festivalarbetarna jobbar frenetiskt med att borsta och skyffla bort snön som fallit ovanpå figurerna. Det verkade vara lite OS 2020 (som numera är uppskjutet ett år) tema på de flesta skulpturerna och vissa av dessa var gigantiska. En av skulpturerna var en kopia på Polens ambassad i Tokyo..

Här återfinns också en tävling med internationella lag som alla försöker skapa den finaste skulpturen, denna gång var jag dock för tidig så jag hann inte se dessa skulpturer men vore roligt att se dem bygga dem live.

Stämningen bland besökarna var dock god och jag passa de på att smaka lite av den lokala maten som såldes.

Besök på museum

En plats jag definitivt ville besöka under min vistelse i Sapporo var ”Sapporo Beer Museum”. Sapporo är, förutom Hokkaidos största stad, en av Japans mest populära ölmärken. Då en mindre snöstorm hade dragit in över Sapporo och temperaturen utomhus landat på en ca -16 grader hoppade jag på en buss och åkte mot museet. Busshållplatserna i Sapporo var lite svårlästa då de inte hade hållplatsnamn likt de jag är van vid utan istället var i stilen ”Sapporo Norra 1, distrikt 4, osv”. När jag kommer fram har det slutat snöa och solen har börjat titta fram.

Museets huvudbyggnaden är det gamla bryggeriet som har en 1860-, 1870-tals stil med tegelväggar. Jag pratar med receptionisten och blir erbjuden en plats på deras ”premium-tour” som är en guidad tour genom hela museet som annars inte är öppet för de som själva vill strosa runt.

Touren inleds med en ca 10 minuter lång dokumentär som berättar om staden Sapporos historia, hur Hokkaido byggdes upp och självklart, om bryggeriets historia.

Sapporo var en väldigt liten ort innan moderniseringen av ön påbörjades under Meiji-restaurationen. Sapporo var den ort som valdes att bli regionens huvudstad och administrativa ort. För den som har besökt USA kan man se stora likheter i hur staden är byggd då staden är designad efter den amerikanska ”grid”-systemet.

Dokumentären fortsätter berätta om Sapporos historia som en ”underdog”, speciellt när det kommer till bryggeriets historia. Jag kommer hålla den kort ifall ni som läser skulle vilja besöka detta ställe någon gång. Historian inleds om hur en ung man vid namn ”Seibei Nakagawa” smög ombord på ett skepp mot Europa för att sedan ta sig till Tyskland, där han inte kan ett ord som inte är japanska, lyckas få ett jobb och får lära sig tysk-ölbryggarkonst. Här blir han den första japanen som kan titulera sig som bryggmästare och av en slump träffar på Japans representativ till regionen som sedan tar med honom hem där han fick i uppdrag att brygga Japans första egna öl i tysk stil.

En success-story utan sin like enligt filmen och förvisso så är ju ölen rätt så god om ni frågar mig.

Efter rund turen blev vi bjudna på att testa tre olika typer av bryggeriets öler som inte kan köpas utomlands. Först en demonstration av hur man häller upp den perfekta ölen för att smaken ska bli rundare. När guiden hällt upp ölen frågar hon om det fanns någon frivillig som ville smaka, och i god sed och som en typisk svensk ställde jag givetvis upp. Det gjorde dock en japansk kvinna också och då var det helt plötsligt två stycken som skulle dricka en öl. Det gick ju inte för sig så det hela avgjordes med vända ”Jankenpon”, eller på svenska sten-sax-påse. Jag måste erkänna här att jag inte helt förstått hur många gånger man ska röra handen upp och ner i detta så jag spelar det säkert och körde på den allsmäktiga stenen, då behöver jag inte ha koll på hur många gånger jag ska röra handen och behöver då bara se engagerad ut. Det gick bra. Dock såg damen lite ledsen ut för hon hade valt ”sax”, som inte klipper stenen. Jag frågade då i god sed om hon ändå inte ville gå upp och prova ölem. Inledningsvis såg hon glad ut för att jag frågade men verkade ändå säga nej. 0.2 sekunder efteråt, medan guiden säger att det verkar vara en ”Ladies first”-policy jag hade, så stod jag däruppe. Så här i efter hand kanske jag skulle insistera en gång till då i den japanska kulturen förväntas man säga nej första gången man blir erbjuden någonting för att sedan ”motvilligt” acceptera det den andra gången …

Aja, ölen textur och smakprofil hade blivit rundare och jag drack upp den. Kan definitivt rekommendera detta ställe om ni är i Sapporo och är sugen på en god och kall öl.

Random fact

”Black ramen”

Buljongen färgas svart då den smaksätts med en kombination av ca 7 olika soya-såser. Om man tycker den är visuellt tilltalande eller bara vill prova kan jag rekommendera det. Tyckte det såg ut lite som soppa från en häxkittel men den var väldigt god.

Oviss studiesituation

Av uppenbara anledningar finns det inte så mycket roligt att rapportera om för tillfället, därför skriver även jag en kort uppdatering kring den nuvarande studiesituationen.

Efter att min sista tentan var skriven i mitten av mars reste jag till Sverige för några veckors ledighet, det dröjde dock inte många dagar innan reserestriktioner infördes, och de tyska universiteten övergick till distansstudier. Tentorna som inte kunde skrivas blev uppskjutna och imorgon (6 april) inleds sommarterminen. Enligt nuvarande information ska distansstudierna fortsätta till och med 19 april, men det är nog mycket osannolikt att det inte revideras till ett senare datum. Trots att första föreläsningen ska vara imorgon är det mycket oklarheter kring hur det kommer att ske. Hur kommer det fungera med föreläsningar på distans? Vilka kurser ges över huvud taget? Informationen har, minsta sagt, varit knapp.

Vem där?

Vi kan alltså konstatera att coronaviruset nu även påverkar studierna i Tyskland, något som kändes väldigt avlägset när bloggkollega Joel för första gången skrev om coronasituationen i Kina i januari.

Det återstår nu att se om, och i så fall när och hur, jag kan återvända till Aachen. Kanske blir det distansstudier hela terminen, kanske blir det bättre framåt sommaren, kanske blir det till och med distanstentor under tentaperioden i Augusti. Hur som helst är det bara att vänta och se hur situationen artar sig framöver. Förhoppningsvis kan jag, om inte annat, någon gång under sommaren åka dit och hämta mina tillhörigheter som blev kvar. Nu blir jag i alla fall kvar i Sverige tills vidare.

Härliga minnen, hur avlägset det än känns idag.

Förändrad studiesituation i Graz

Under tre veckors ledighet i februari hade jag möjligheten att åka på skidresa till Tyrolen i en vecka. Det var trevligt att träffa familjen och komma ifrån studierna lite för att åka skidor och koppla av. Resan gav möjlighet för lite fotografering och jag besökte även Zell am See för första gången. En otroligt vacker ort.


I början av mars började studierna igen, med sommarterminens nya kurser. Första veckan kändes väldigt intensiv, efter att ha fått pussla om schemat lite och bytt kurser för att få allt att fungera.

Jag kom bland annat på att läsa en ekonomikurs nu under sommarterminen, för det är en kurs man måste få in någon gång under sina studier. Jag kan rekommendera att försöka läsa så många av dessa kurser som möjligt utomlands, för då slipper man göra det sen under masterperioden, och har då möjlighet att välja fler av de profilinriktade kurser man faktiskt vill läsa. De kurser jag syftar på är MTS-kurser, och kurser i entreprenörskap och industriell ekonomi.


Den 10 mars kom ett meddelande från regeringen i Österrike att alla universitet och skolor skulle stängas tills vidare. För min del, här på TU Graz, stängs bara universitet fysiskt, och preliminärt fram till 6 april, sen är det påsklov till den 18 april. Därefter planeras studierna fortsätta som vanligt. Under nästkommande tre veckor, ska därför studierna fortsätta genom live-sändingar av föreläsningar och en del annat. I allmänhet anser jag att TU Graz hanterat situationen bra och de var snabba med att försöka komma på en lösning till problemet.

Vidare lades åtgärder in i Österrike, att icke väsentliga butiker skulle stängas, samt samlingar över 5 personer förbjöds. Med andra ord ska man själv-isolera sig inom familjen. Det innebär att bland annat restauranger och klädbutiker är stängda, medan vad som håller öppet är matbutiker, apotek, och lite annat.


Jag har de senaste två veckorna varit rejält isolerad, mest pga att jag inte har så mycket att göra utanför min lägenhet. Jag sitter och pluggar hemifrån dagtid. Det är svårt att finna motivation i dessa tider, när man pluggar, äter, kopplar av och sover i samma utrymme.

Igår begav jag mig ut för första gången på ett tag (utöver att handla) för att finna lite ny motivation. Jag begav mig till ett fågelskyddsområde för att fotografera lite. Väl där fann jag fler människor än fåglar, men jag hittade en and-par som jag satt och fotade i kanske 40 minuter. 500 bilder senare, fann jag några stycken jag var nöjd med.

Propaganda vs skrämselpropaganda

I måndags började vårterminen vid BIT, men inte som vanligt. Universitetet fortsätter att hålla campus stängt och alla kurser hålls online på universitetets nätplatform. Jag som befinner mig i Linköping har skrivit upp mig på en kurs (tills vidare på distans) i termodynamik och statistisk mekanik som började i tisdags, samt ett par andra kurser som inte drar igång förrän i slutet av april. På så sätt hoppas jag kunna avsluta den första perioden av vårterminen vid LiU och möjligtvis gå de senare kurserna på plats i Peking, men den verkligheten känns avlägsen just nu. Inga nya besked har kommit från universitetet. Campus använder temperaturkontroller vid ingångarna (liksom vid affärer och i tunnelbanan) och vad jag förstår får ingen lämna området om det inte är absolut nödvändigt. Vi utbytesstudenter som lämnat landet har fått lova att inte återvända förrän administrationen ger klartecken. Att studera på distans är inte alls det jag hoppades på, men jag har inget emot att pröva några veckor. Vi har nu fått material för termodynamikkursen i form av PowerPoint-presentationer. Positivt är att jag slipper gå upp klockan 3 på morgonen för att lyssna på föreläsningar, men mindre kul att det är enda materialet vi har fått. Att lägga mer tid på mina andra kurser som behandlar förstärkningsinlärning eller Hilbertrum lockar mer i nuläget. Snart är det dessutom tentaperiod här.

Föga förvånande är Pekings propagandamaskineri i full gång och jag blev i veckan tillfrågad av administrationen vid BIT att ta ett kort på när jag sitter och tittar på en video. Klippet visar universitetets partisekreterare och rektorn som båda talar om att ta efter landets store ledare i kampen mot viruset. Det kanske känns tryggt att få tydliga direktiv att följa, men frågan är om budskapet inte ekar tomt i mångas öron; i dyningarna av epidemin har mycket ilska riktats mot en partiapparat som inte alltid agerat med folkets bästa i åtanke, och brister på många andra områden. Många kineser blir säkerligen påminda om hanteringen av SARS 2002. En tidning i Xi’an fick dra tillbaka en artikel där det påstods att en kvinnas nyfödda tvillingar dagen efter födseln frågade fadern var deras mor var. Andra artiklar framhåller landets framgångsrika hantering av situationen. Universitetets ledning är måna om att visa upp bilden av att situationen är under kontroll och studierna är i full gång, vilket ändå stämmer till viss del. Alla studenter uppmanas att skicka bilder när de pluggar i samband med onlineföreläsningar, eller håller ”spontana” konversationer om kurserna sent på natten över WeChat. Jag är tveksam till att de små artiklarna de skriver ihop med materialet får särskilt stor spridning, men det verkar å andra sidan spela mindre roll.

Vad som däremot har fått mer spridning de senaste veckorna är coronaviruset och i synnerhet nyheter om dess framfart som börjar ta närmast tjatiga proportioner (infodemi?). Från att bestämt ha hävdat att viruset inte är farligare eller mer märkvärdigt än säsongsinfluensan gör delar av media nu sitt bästa för att informera om varenda misstänkt och bekräftat fall via liverapporteringar. Sinnesstämningen i Japan har ändrats betydligt och skiftningar sker även här i Sverige när lager av munskydd och handsprit i butikerna avtar snabbare än en funktion i Schwartzklassen. Ingen är sugen på att sitta instängd i sitt hem veckor i streck med bara enstaka turer till affären, men än är det långt dit och takten med vilken antal nya fall ökar ser ut att ha saktat ned i Kina de senaste veckorna. Det är dock inte svårt att föreställa sig oron som spridit sig i Wuhan, speciellt som informationen från staten har varit knapphändig. I några av de trånga utrymmena är det ändå några som håller modet uppe. En man ska enligt rapport ha livestreamat på sociala medier när han sprang ett ultralopp på cirka 50 kilometer i sin lägenhet. Det vore mycket imponerande om det är sant, inte bara med avseende på sträckan, själv storknar jag av enormigheten att springa på löpband och det kan inte vara mycket bättre.

Godnatt!

新型コロナ Covid-19, Japan

Covid-19 har nu sedan en tid tillbaka härjat i Japan och viruset fortsätter att sprida sig genom landet. Nu i skrivandet stund och igår har det dykt upp två nya fall bara någon kilometer från där jag bor. Men hur började det i Japan och hur har utvecklingen här gått till?

Man kan väl lugnt säga att det första som började skrivas om här i Japan och i omvärlden är gällandes kryssningsfartyget ”Diamond Princess”. Japans regering har fått stark kritik från omvärlden gällandes hanteringen kring detta. Att besättningen och passagerarna tvingats in i karantän på ett infekterat skepp och inte flyttats eller separerats. Efter hård kritik och press utifrån släpptes ett antal passagerare ut från båten då de ännu inte uppvisat några symptom, varvid de efter ett antal dagar senare började få symptom och det visade sig att de redan var smittade (http://www.asahi.com/ajw/articles/13157647).

Andra fall som varit kontroversiella här i Japan är exempelvis då screening vid flygplatserna infördes. I Japan är grupp-/flockmentaliteten väldigt stark, här sätter man i 99.999…% av fallen alltid gruppen framför individen. Denna incident handlar dock om när ett plan med återvändare från Wuhan återvände till Japan och två av passagerarna vägrade genomgå screeningen (detta var första planet som anlänt till Japan från Wuhan sedan utbrottet). Japans myndigheter kunde inte tvinga dessa två äldre män genomgå screeningen utan kunde bara uppmuntra dem till ”självkarantän”. Detta ledde till en stor kritikvåg inom Japan om att de tillät dessa personer utsätta resten av befolkningen för fara. Det som hände efteråt var att dessa två individer sedan åkte till sjukhus och genomförde sin screening, efter att deras namn blivit publicerade i ett antal lokaltidningar (https://www.japantimes.co.jp/news/2020/01/30/national/three-japanese-wuhan-coronavirus/#.Xl3JL0pS_b0).

Den ort som har haft flest fall i Japan är Hokkaido, Japans nordligaste ö och även där jag semestrat en sisådär vecka innan de stängde ner skolor och så, men nåväl. Jag är safe, i alla fall. Som följd av att ett 50-tal fall uppkommit i regionens huvudstad Sapporo valde det lokala styret att stänga ner skolor i ett försök att stoppa spridningen av viruset. Staden hade innan dess haft sin årliga snöfestival (som jag kommer skriva om härnäst men detta fick lite prio) och efter detta beslut offentliggjorts så gick premiärministern Shinzo Abe ut och uppmanade att grundskolor och gymnasier i hela landet ska stänga ner sin verksamhet tills början på April (https://www.japantimes.co.jp/news/2020/02/27/national/hokkaido-coronavirus-school/#.Xl3GB0pS_b0).

De flesta attraktionerna och museer har också stängt ner sin verksamhet i ca 2 veckor framöver och befolkningen uppmanas att undvika folkrika platser.

Fram tills premiärministerns uttalande om detta beslut/uppmaning har det legat en vag känsla av oro runt människorna här, men saker har flutit på och flyter på som vanligt men jag upplever att alla är lite spända. De tydligaste signaler från början var att ansiktsmaskerna tog slut direkt, några utbytesstudenter från Kina hade fått frågan från sina familjer där hemma att köpa och skicka då de tagit slut där. Efter Abes uttalande dock, sidnot: detta är tydligen vanligt i Japan vid katastrofer, var det andra som tog slut direkt toalettpapper. Det tog slut direkt och sedan har folket flockats till stormarknaderna.

När jag en morgon skulle gå och handla lite frukost möttes jag av en ca 50m lång kö in till stormarknaden ”Life” som jag brukar handla hos. Denna dag var leveransdag och stämningen utanför var stressig men god. Japan brukar vara känt som ett land där man är artig, köar, väntar på sin tur och är generellt trevlig. Oj vad jag hade fel denna dag, när det är kris då är det ”Every man for himself” som uttrycket går. Tror aldrig jag har upplevt pensionärer på 80+ år putta, trängts och skapat ett sådant ofantligt kaos som skulle kunna mätas med Black friday i USA för att komma åt toapapper. Jag, med mina ståtliga 188 cm i höjd och väldigt långa armar, lyckades graciöst (och utan skam) sträcka mig över dessa äldre pensionärer och roffa åt mig det tredje sista paketet. Dock så undvek jag inte blickar från dessa människor som nästan skulle kunna skära djupa sår i min själ och kropp, men aja. Jag har ju iaf papper nu ett tag framöver att torka de såren.

Egna tankar

Det som händer runt om i världen nu med Coronan är hemskt, och det ser inte ut att bli så mycket bättre inom snaraste framtiden men jag tycker det är viktigt att hålla hoppet uppe och inte måla upp en mörkare bild av situationen än vad den är men inte heller vara naiv. Det jag skulle vilja skriva nu om och som jag sedan gärna hör era tankar om är kring gruppen vs individen.

Som jag skrev ovan angående kritiken Japan fick angående kryssningsfartyget från omvärlden befogad, dock så håller jag inte med den kritiken. Min kritik riktar sig snarare åt att Japan gav med sig efter kritiken och släppte ut potentiella smittbärare till en stad (Tokyo) med ca 30+ miljoner invånare i närområdet på en yta som är ca hälften av Västmanland. Då detta är ett nytt virus, en ny sjukdom som vi inte har ett fungerande vaccin emot eller fungerande behandling. Ett virus som vi inte helt 100% kan diagnosticera eller tydligt se symptom på, då anser jag det väldigt vårdslöst att släppa ut dessa personer, även om det skulle betyda att deras integritet och fria rörlighet kränks inom en snar framtid. Detta är ett specialfall och inte ett vanligt utbrott av, säg influensa. Såklart anser jag att de ska kompenseras för detta i efterhand och om bättre alternativ finns ska de väljas före detta. Detta fall med kryssningsfartyget var då ett lose-lose fall där båda alternativen hade en negativ nytto-funktion.

För Japan är inte mycket väl rustat att hantera ett stort utbrott. I en debatt i parlamentet beskrev hälsoministern att de skulle kanske kunna hantera 500 eller 5000 (kommer inte ihåg vilket det var) fall, då de saknar plats i rätt miljö för att etablera karantän. Detta i ett land med över 125 miljoner invånare inser man att den gränsen kan korsas ganska snabbt.

Jag tycker dock att detta skapar en bra debatt för vad som är viktigare och vad som vi som människor värnar om. Jag står gärna upp för individens rättigheter och är definitivt inte en person som endast sätter gruppens bästa framför individers. Men vad tycker ni?

Själv är jag inte alltför orolig över min egna säkerhet, av de prognoser som finns just nu är jag inte riskgruppen och tror inte jag kommer bli smittad. Visserligen var jag ju ganska sjuk där kring nyår men upplevde det mer som en förkylning. Sedan kan jag tycka att policyn som Japan sätter och går ut med, om den är effektiv eller inte. Det återstår att se. (https://www.japantimes.co.jp/news/2020/02/25/national/science-health/japan-guidelines-covid19-coronavirus/#.Xl3ScUpS_b0)

Ta hand om er, och som en avslutning vill jag dela med mig av denna fantastiska musikvideo som Vietnamn producerat, enjoy!

Tenta- och Karnevalstider

Efter någon månads uppehåll med först julledighet och sedan tentapluggande är det äntligen dags för ett nytt inlägg. I det här inlägget tänkte jag skriva lite om tentorna här i Aachen, samt om det pågående karnevalsfirandet.

Tentor

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg består ett läsår här av två terminer med tillhörande tentaperioder. När det här inlägget skrivs är jag mitt inne i min första tentaperiod, som pågår från början av februari till slutet av mars. Tentorna är väsentligt kortare än i Linköping, skrivtiden är mellan 60 och 120 minuter. Fyra tentor har hittills skrivits, med vissa konstiga upplevelser. Det första jag märkte var att given starttid bara är ungefärlig, ibland sker in ens insläpp i salen förrän efter denna tidpunkt.  Vid det mest extrema fallet öppnades dörrarna en kvart efter utsatt starttid. Efter ytterligare en kvart av instruktioner och utdelning av tentablad var jag fullt förberedd på att börja skriva, men till min stora förvåning började då tentan gås igenom, fråga för fråga, med motiveringen att alla skulle få se frågorna innan skrivtiden började.

Eftersom tentorna är såpass korta handlar det mer om att memorera och snabbt kunna komma på och skriva ner det man kan, medan det vid Liu oftast är nödvändigt att tänka efter mer och att alltid vara noggrann. Säkerheten vid tentorna är i allmänhet inte lika strikt som i Linköping. T.ex. är tentavakterna inte speciellt pigga på att gå runt och hålla koll så att inget olovligt sker, utan sitter snarare och väntar på att tentatiden ska ta slut. Dock är det, till skillnad från vid Liu, inte tillåtet att skriva med suddbar penna eftersom det inte ska vara möjligt att på något sätt göra förändringar i efterhand.

Karneval

Som ett kort avbrott i tentaperioden firas den årliga karnevalen. Den invigs enligt tradition den 11/11 kl. 11.11, för att sedan gå in i en betydligt mindre intensiv period fram till den så kallade ”smutsiga torsdagen” (i år 20 Februari) då det största firandet påbörjas och pågår fram till askonsdagen (dagen efter fettisdagen, i år 26 Februari). De gemensamma nämnarna för de olika festligheterna är att folk klär ut sig och dricker öl, samt att typisk karnevalsmusik spelas. Den intresserade kan kolla upp band som Kasalla, Höhner och Brings, men framför allt den populäraste låten ”Viva Colonia”.

De största evenemangen verkar vara karnevalstågen som oftast hålls på rosenmåndagen och går genom såväl större städer som mindre byar. De största består av hundratals lokala orkestrar och vagnar med diverse företag och föreningar som åker genom städerna och kastar överdrivna mängder godis, kakor, blommor med mera till åskådarna.

Delar av Aachens karnevalståg

Besök från Sverige

Eftersom tentaperioderna är långa hade jag tre-fyra veckors uppehåll mellan min näst sista och sista tenta, vilket blev ett bra tillfälle för föräldrarna att hälsa på. Förutom att se Aachen hanns besök till bland annat Liège i Belgien och Schloss Drachenburg i Königswinter med.

Schloss Drachenburg i Königswinter, precis söder om Bonn, är ett välbevarat slott från 1800-talet, som varje vinter lyses upp med inspiration från ett utvalt tema. Årets tema är Beethoven för att uppmärksamma att det var 250 år sedan han föddes i Bonn.

Nu väntar två veckor med studier inför den sista tentan, sedan en knapp månad ledighet innan sommarterminen börjar i April!