Integritet kontra säkerhet

I skrivande stund har jag inte blivit utsatt för identitetsstöld, men ibland känns det som att det bara är en tidsfråga. Mitt pass har vid detta lag blivit skannat, fotograferat och kopierat alldeles för många gånger för att jag ska minnas. Bank, bibliotek, hotell, universitet, och inte minst myndigheterna (som dessutom har flera kompletta uppsättningar av mina fingeravtryck) har nu tillgång till mina uppgifter, och jag tvivlar på att de bevaras helt säkert. Jag säger det inte heller helt utan anledning. Sedan ett tag tillbaka har vi äntligen fått tillbaka våra pass med uppehållstillstånd inuti vilket innebär att vi är fria att resa utanför staden. Det var bara att valsa in i byggnad nummer 14 och ta sitt eget, eller för all del någon annans, pass i receptionen. Receptionisterna jag pratade med kunde inte vara mindre intresserade av att ordna något system och de kollade inte att man tog rätt pass eller ens legitimation på den som hämtade det.

För att hyra vissa typer av cyklar via telefonen här i staden måste man verifiera sig. Kineser kan göra det med sina id-kort, men vi utlänningar behöver göra det med passet. Ibland räcker det inte med att fylla i sitt passnummer utan de vill ha en bild på passet och en själv innan de ger en tillgång att låsa upp cyklarna. Det är samma visa för att skaffa ett simkort, en bild på dig och ditt pass krävs. Det kanske känns konstigare än vad det är eftersom processen inte är särskilt formell, säljaren tog korten med sin jobbtelefon och laddade upp. Var begagnade telefoner hamnar kan variera. Min rumskompis köpte i början av terminen en ”iPhone” för under 600 kronor som tydligen inte var helt rensad utan innehöll massa försäkringsuppgifter till olika privatpersoner.

Övervakningskameror saknas inte i offentligheten, på gott och ont. Jag minns en historia som jag hörde för längesedan om en kvinna som blev av med sin plånbok och gick till polisen. De kunde spåra hennes rörelser många kvarter (kvarteren i Peking är stora) tillbaka och se vad som hänt och till slut fick hon igen den. Trevliga som fördelarna med kameraövervakning är finns det en gräns för när det blir orwellskt och just nu känns det farligt nära. (Det riktigt intressanta med rekommendationsalgoritmer på sociala medier är att deras mål inte riktigt är att bli bättre och bättre på att förutse vad användaren (eller mer cyniskt: produkten) vill ha, utan att förändra dennes beteende i sig till att bli mer förutsägbart för att få fler klick som leder till pengar och spridande av önskvärd information.)

Som jag har nämnt tidigare är säkerhetsvakter allestädes närvarande; ofta ser de avlånga och gängliga i alldeles för stora jackor. De fungerar lite mer som offentliga värdar än vad säkerhetsvakter i Sverige gör. Många är unga och späda, eller äldre och ser sköra ut och jag tvivlar på att de skulle kunna rycka in med samma kraft om läget blir skarpt. Trots det ger de en känsla av att man aldrig är ensam och oavsett om det delvis är deras förtjänst eller ej känner man sig i princip aldrig otrygg i Peking.

Jag läste i en artikel i Folkets Dagblad häromveckan att Guangzhou har fått sin första nya smarta tunnelbanestation. Passagerarna kan numera skanna sina ansikten för att komma genom spärrarna. En verifiering går på bara 0.3 sekunder och systemet kan hantera 40 människor per minut. Enligt artikeln använder över en miljon av invånarna i Kina även ansiktsigenkänning för att betala i butiker. Nyligen blev också en app som byter ut kändisars ansikten mot ens eget på bilder väldigt populär. För att den skulle fungera var användarna tvungna att vända och vrida på ansiktet och skanna det flera gånger, lite som när man ska skapa ett FaceID eller TouchID på en iPhone, vilket fick många att bli skeptiska till hur säker denna data är hos apptillverkaren och vad som kan hända om den hamnar i fel händer. Av samma anledning är inte heller betalning via ansiktsigenkännning särskilt populärt och många använder istället telefonen för att betala. Jag har fått intrycket att kineserna på många sätt är snabba med att ge upp personliga data för att göra livet mer bekvämt, men tydligen har även de sina gränser.