Kulturkrock^-1, Advent & Studiesituation

Kulturkrockar är ett vanligt fenomen när man bor i ett annat land med en skild kultur, men hittills har jag inte varit med det. Det kan bero på att Österrike inte är så olikt Sverige, i jämförelse med hur det är för utbytesstudenterna i Asien. Det finns dock skillnader mellan Österrike och Sverige, men det är inget jag reflekterar över, eftersom jag känner mig så hemma här. Jag har varit i Österrike flertalet gånger under många års tid, och känna mig relativt kulturellt assimilerad.

Jag upplevde dock något i veckan som jag låter kalla en invers kulturkrock. Lite bakgrund: I Österrike är handel med kontanter väldigt vanligt och många ställen accepterar bara det. Tekniken har dock gått framåt och det är ofta inte några problem med att betala med kort, inklusive kontaktlös betalning (NCF-teknik). Jag uppskattar dock kontanter, och har många gånger i Sverige blivit frustrerad över att ha blivit nekad kontantbetalning, till skillnad från i Österrike där de verkligen lovprisar kontanter.

Till händelsen i veckan: Jag var på ett café för att köpa en take-away kaffe innan föreläsning. När jag sedvanligt skulle betala med kontanter i kassan, tappade jag nästan hakan när jag fick höra att de bara accepterade betalning med kort (samma reaktion som när jag höra de häpnadsväckande resultatet om Liouvilles sats). Det är något som de flesta svenskar inte skulle uppleva som konstigt, men däremot de flesta Österrikare inklusive mig.


Under helgen i Graz började firandet av Advent, vilket är en julmarknad. Jag var inne i stadens centrum i fredags för att se vad som pågick, och jag tog del av festligheterna. Jag såg att den lokala föreningen i konståkning hade en mindre uppvisning på isbanan som gjorts iordning, som jag tror kommer vara kvar där för allmän åkning.

Någon som jag inte riktigt har förstått, är hur länge denna julmarknad pågår. Om jag har förstått rätt, enligt den information som finns, så kommer julmarknaden och dess handelsstånd, finnas där varje dag enda fram till julafton. Det är alltså ställen som säljer mat och dryck, lokalt hantverk och vissa underhållning. Det ska bli intressant att se kommande veckor, hur det kommer att fortsätta.

Traditionsenligt är drycken Glühwein en central del av firandet av advent och jul i Österrike. Glühwein är Tysklands och Österrikes motsvarighet till glögg. Det är teknisk sätt samma sak och olika varianter kan nog skilja sig på många sätt. I allmänhet är Glühwein inte likt den svenska söta, starkt kryddade glöggen. Glühwein smakar huvudsakligen vin, och är måttligt kryddat med citrus och de sedvanliga glöggkryddorna. Enligt min palett är Glühwein en mer utvecklad och balanserad dryck än den svenska glöggen.


Min studiesituation i Graz har förändrat sig lite. Om man ändrar och byter ut kurser måste man uppdatera sin studieplan, men det har jag som tur inte behövt göra. Jag är fortfarande registrerad på alla kurser jag hade planerat att läsa, men läser däremot inte alla.

Min motsvarande kurs till termodynamik och statistisk mekanik, här Statistical Physics, är en kurs som sedan terminstart har haft lägst prioritet. Anledning är att det är den kursen som orsakar kollision med två andra kurser, därav är den kursen det logiska valet att sätta i andra hand. Jag går fortfarande på den föreläsningen i veckan jag kan gå på, men det är en svår kurs. I Graz är det en masterkurs och de skrivna förkunskaperna är en bachelor i fysik, vilket jag inte har. Detta blir nog en kurs jag får fortsätta med i Linköping.

En annan kurs som ligger på efterkälken är statistiken. Som tidigare nämnt ska man ha läst sannolikhetslära innan man läser statistik, vilket är något jag inte har gjort. Kursen har verkligen blivit svår nu, så på föreläsningarna sitter jag mest och antecknar det som är ”läsligt” på tavlan, och jag förstår väldigt lite. Tillsammans till föreläsningskursen finns också en övningskurs som man också ska läsa. Där får vi övningar varje vecka, att göra till nästkommande vecka som ska presenteras på tavlan. Det är frivilligt, men man får poäng som går till det slutgiltiga betyget. Det var där jag insåg hur mycket förkunskaper jag egentligen saknade. 9/10 av dessa uppgifter klarar jag inte av att göra, eftersom de innehåller diverse begrepp som jag inte är bekant vid, och därmed inte kan räkna med.

För att få ut något av statistiken och inte slösa bort min tid, har jag börjat läsa upp min kunskap i sannolikhetslära. Jag har den svenska boken som används i både kurserna på LiU, och har börjat läsa och studera utifrån den. Jag har planerat att läsa sannolikhetslära i vår här i Graz, den kurs som ligger i grund för statistiken jag läser nu. Vare sig hur det går med den, som kommer det med säkerhet gå enklare om jag har pluggat på den motsvarande svenska kursen i sannolikhetslära.

Jag rekommenderar starkt att de studenter som ska studera utomlands på Yi kollar upp detta. Om kurserna skulle ligga fel som de gör för mig, kan det vara en idé att läsa sannolikhetsläran (TAMS14) på LiU andra året.

Vräkningar, vikten av besiktning, och basketbråk

Efter att ha fått Gabriels perspektiv på hur orimliga alla restriktioner vi har över oss är, som exempelvis utegångsförbud under natten (24–06 på natt till vardag och 02–06 natt till helgdag), kan jag inte låta bli att hålla med. Åtminstone delvis. Ibland kan det vara hårda tag, och man får för det mesta bara finna sig i de regler som utgör ramarna för att få vistas och studera här på precis samma sätt som utbytesstudenter som kommer till Sverige måste foga sig efter det svenska regelverket. Oftast sätter reglerna inte alltför stora begränsningar, även om det hade varit smidigare med mer frihet. I många fall är vardagen mer komisk, men inte sällan med en allvarlig underton.

För ett par veckor sedan upptäckte vi att tre studenter har blivit vräkta från campus, två har fått packa för att efter varningar ha bland annat rökt i sina rum, spelat hög musik och druckit alkohol, den tredje åkte ut för att ha kommit hem försent vid endast tre tillfällen. Lappar med beskedet hade satts upp i korridorer till allas beskådan. Under de första dagarna underströk administrationen på BIT att de inte tolererar avvikelser från ordningsreglerna, men jag förväntade mig inte att tre studenter skulle lyckas bryta mot dem så många gånger efter bara två månader. Att studenter har alkohol på rummen och spelar musik är relativt vanligt. Om man antar att stökigheten är normalfördelad över alla studenter så måste dessa ha varit stökigare än tre standardavvikelser från medelvärdet. Enligt listan har ytterligare ett dussin studenter fått varningar för liknande beteende. I torsdags blev vi påminda om att ifall vi skräpar ner på campus blir vi vräkta på studs.

En novemberförmiddag hade vi lektion på Zhongguncun när det plingade till i utbyteschatten på Weixin. Det verkade som att det hänt något med skolbussen. Mitt på motorvägen hade ett hjul brutits av bussen och studenterna bevittnade hur det flög iväg från fordonets sida. Snart kollapsade den andra axeln av tyngden och bussen stannade. Ingen skadades fysiskt vad jag vet. En räddningsoperation skickades ut med detsamma och administrationen uppmanade oss att inte dra ”förhastade slutsatser”. Bussarna kör konstant mellan olika campus och chaufförerna vägrar att bromsa när de åker över farthinder så ett visst slitage är att räkna med, men ingen verkar ha haft detta under uppsikt. Jag kan inte säga att jag är förvånad, men detta blev lite av ett uppvaknande till att en olycka faktiskt inte är osannolik. Bussen är dock ett smidigt alternativ och jag tänker fortsätta att åka med den. En av mina klasskompisar var på bussen när det hände, men han reagerade mest med humor.

På campus Liangxiang spelas det musik blandat med vad man skulle kunna kalla ‘harmoniska budskap’ lagom till middagstid. När studenterna väller ut ur lärobyggnaderna bland de prydliga raderna av blå cyklar ljuder det sprakig musik ur högtalarna som är monterade på lyktstolparna på campusavenyn. Vägen från byggnad ett till busshållplatsen är inte lång och väl i kön får man till och från lyssna på en man och kvinna som mellan musiksnuttarna pratar om olika saker relaterade till universitetet och Kina. Häromveckan hörde jag något som väckte mitt intresse. Temat var yttrandefrihet och inslaget handlade om själva definitionen av begreppet. I Kina finns yttrandefrihet, hävdade den kvinnorösten sakligt, men det är aldrig okej att utmana landets suveränitet, eller att kränka det kinesiska folket. Den unga mannen fyllde bestämt i att konflikten uppstår i kölvattnet av att Kina snart kommer vara världens ledande supermakt, och att ingen kan stoppa det från att hända. Nyheten har kanske varit större i USA än i Sverige (det går att dra paralleller till en annan Sverigeaktuell nyhet om utdelandet av ett visst pris till en viss svensk författare som befinner sig i Kina). Som bakgrund har en manager för Houston Rockets i NBA skrivit en tweet som tar ställning för Hong Kong i den pågående konflikten i den kinesiska självstyrande regionen. Managern tog omgående bort sin tweet och har nu bett om ursäkt. Mannen och kvinnan i högtalaren på campus yttrade båda sin besvikelse över att amerikaner bara vill bråka och inte förstår situationen med ett land två system, när de själva är villiga att försonas. Som om ironin inte var fullständig brakade en amerikansk pop-låt om frihet ur högtalarna på högsta volym och dränkte ut allt annat ljud. Bussen kom sedan körandes i full fart, rundade pansarvagnen som står i mitten av rondellen, och de studenter som stod längst fram i kön fick raskt hoppa bakåt för att inte bli överkörda.

Integritet kontra säkerhet

I skrivande stund har jag inte blivit utsatt för identitetsstöld, men ibland känns det som att det bara är en tidsfråga. Mitt pass har vid detta lag blivit skannat, fotograferat och kopierat alldeles för många gånger för att jag ska minnas. Bank, bibliotek, hotell, universitet, och inte minst myndigheterna (som dessutom har flera kompletta uppsättningar av mina fingeravtryck) har nu tillgång till mina uppgifter, och jag tvivlar på att de bevaras helt säkert. Jag säger det inte heller helt utan anledning. Sedan ett tag tillbaka har vi äntligen fått tillbaka våra pass med uppehållstillstånd inuti vilket innebär att vi är fria att resa utanför staden. Det var bara att valsa in i byggnad nummer 14 och ta sitt eget, eller för all del någon annans, pass i receptionen. Receptionisterna jag pratade med kunde inte vara mindre intresserade av att ordna något system och de kollade inte att man tog rätt pass eller ens legitimation på den som hämtade det.

För att hyra vissa typer av cyklar via telefonen här i staden måste man verifiera sig. Kineser kan göra det med sina id-kort, men vi utlänningar behöver göra det med passet. Ibland räcker det inte med att fylla i sitt passnummer utan de vill ha en bild på passet och en själv innan de ger en tillgång att låsa upp cyklarna. Det är samma visa för att skaffa ett simkort, en bild på dig och ditt pass krävs. Det kanske känns konstigare än vad det är eftersom processen inte är särskilt formell, säljaren tog korten med sin jobbtelefon och laddade upp. Var begagnade telefoner hamnar kan variera. Min rumskompis köpte i början av terminen en ”iPhone” för under 600 kronor som tydligen inte var helt rensad utan innehöll massa försäkringsuppgifter till olika privatpersoner.

Storebror ser dig.

Övervakningskameror saknas inte i offentligheten, på gott och ont. Jag minns en historia som jag hörde för längesedan om en kvinna som blev av med sin plånbok och gick till polisen. De kunde spåra hennes rörelser många kvarter (kvarteren i Peking är stora) tillbaka och se vad som hänt och till slut fick hon igen den. Trevliga som fördelarna med kameraövervakning är finns det en gräns för när det blir orwellskt och just nu känns det farligt nära. (Det riktigt intressanta med rekommendationsalgoritmer på sociala medier är att deras mål inte riktigt är att bli bättre och bättre på att förutse vad användaren (eller mer cyniskt: produkten) vill ha, utan att förändra dennes beteende i sig till att bli mer förutsägbart för att få fler klick som leder till pengar och spridande av önskvärd information.)

Som jag har nämnt tidigare är säkerhetsvakter allestädes närvarande; ofta ser de avlånga och gängliga i alldeles för stora jackor. De fungerar lite mer som offentliga värdar än vad säkerhetsvakter i Sverige gör. Många är unga och späda, eller äldre och ser sköra ut och jag tvivlar på att de skulle kunna rycka in med samma kraft om läget blir skarpt. Trots det ger de en känsla av att man aldrig är ensam och oavsett om det delvis är deras förtjänst eller ej känner man sig i princip aldrig otrygg i Peking.

Jag läste i en artikel i Folkets Dagblad häromveckan att Guangzhou har fått sin första nya smarta tunnelbanestation. Passagerarna kan numera skanna sina ansikten för att komma genom spärrarna. En verifiering går på bara 0.3 sekunder och systemet kan hantera 40 människor per minut. Enligt artikeln använder över en miljon av invånarna i Kina även ansiktsigenkänning för att betala i butiker. Nyligen blev också en app som byter ut kändisars ansikten mot ens eget på bilder väldigt populär. För att den skulle fungera var användarna tvungna att vända och vrida på ansiktet och skanna det flera gånger, lite som när man ska skapa ett FaceID eller TouchID på en iPhone, vilket fick många att bli skeptiska till hur säker denna data är hos apptillverkaren och vad som kan hända om den hamnar i fel händer. Av samma anledning är inte heller betalning via ansiktsigenkännning särskilt populärt och många använder istället telefonen för att betala. Jag har fått intrycket att kineserna på många sätt är snabba med att ge upp personliga data för att göra livet mer bekvämt, men tydligen har även de sina gränser.

Ett somrigt november

Den senaste veckorna har varit fantastiska! Ingrid kom på besök från Sverige och vädret har varit utomordentligt fint! Det har för det mesta varit strålade sol och över 20 grader på dagarna. Även idag den 11:e november har temperaturen legat omkring 17 grader under dagen och luften är för det mesta bra. Jag har unnat mig att ta lite lättare på studierna under några dagar och vi har åkt runt och tittat i staden.

Den långa muren

På en torsdag tog vi en utflykt till en del av den beryktade Långa Muren som ligger vid Mùtiányù (慕田峪). Partiet vid Mutianyu byggdes på mitten av 500-talet under norra Qi-dynastin och förstärktes senare på 1500-talet under Mingdynastin. Färden påbörjades tidigt när vi först tog tunnelbana och sedan buss till ett distrikt norr om staden för att sedan leta efter en taxi. Så fort vi klev av bussen blev vi påhoppade av en taxichaufför som direkt såg att vi var turister på väg till muren. Han sade att för endast 120 yuan (1 yuan kostar strax under 1.4 kronor) kan han köra oss dit. Det mesta är förhandlingsbart här och vi visste att vi kunde få en billigare resa, men inte så många bilar syntes i närheten. Vi sade att vi skulle se oss omkring och gick en bit och inte överraskande kom han snabbt springande efter oss och hade nu sänkt priset. En stund ägnades till att diskutera om han skulle vänta på oss vid muren; han hävdade bestämt att det skulle ta över fem timmar att bestiga och ta sig ner. Till slut kom vi överens om att betala 80 yuan och innan vi gav oss iväg tog han initiativ till att köpa mer vatten vilket vi i efterhand var mycket tacksamma för. Bilen han körde var relativt modern och från backspegeln hängde en amulett i rött och guld med Ordförande Mao på ena sidan och Sun Yat-Sen på andra. När vi satte oss tog vi på oss säkerhetsbältena av ren vana och föraren försökte få oss att strunta i dem med argumentet att han körde så lugnt och försiktigt, vilket faktiskt stämde. Vi började prata om Sverige, hur länge folk jobbar och hur lång semester man kan ta. Han var sedan innan imponerad av det svenska välfärdssystemet. Efter en halvtimmes behaglig färd kom vi fram till området och han ledde oss fram till ett par gubbar under ett partytält som försökte att sälja biljetter till linbanan upp på muren till oss. Vi avböjde och gick till den officiella ingången som fylldes på med busslaster av turister, både utländska och kinesiska.

För att komma till muren gick vi först igenom en liten by bestående av souvenirbutiker och restauranger och tog en buss upp mot trapporna. Bergssidan blev allt brantare och till slut var vi framme vid de första stegen. Väl uppe möttes vi av en flock skolungdomar som var på utflykt i sina lila uniformer och gäng med andra turister som poserade framför portarna eller landskapet. Muren ligger högt belägen och är omgiven av berg men man kan se rätt långt ändå. Längs med murverket har man rest vakttorn med jämna mellanrum, vilket jag förstod var speciellt med denna delen. Inuti fortifikationerna är otaliga namn inristade i stenen. En handfull små hus är belägna nere vid foten av bergen på andra sidan muren och det ser ut att bo folk i dem. Vi började vandra längs muren som bjöd på några rentav exponentiella stigningar och i slutet en otrolig utsikt. Det var inte överdrivet många turister, men det blev ibland stockning dörrposterna till tornen när alla skulle ta bilder. Innan vi ger oss av lyckades vi träffa på både danskar och svenskar på vift. Det var möjligt att åka både rutschkana och lift mot byn men vi tog återigen trapporna. Väl nere letade vi efter en taxi och såg ett par gubbar som sitter och väntar på ett väghinder. Vi hoppade in i hans bil och vi lämnade Mutianyu i racerfart. Chauffören hade fått för sig att vi ska komma tillbaka till staden snabbt och körde i åttio medan han konstant lade sig i vägrenen för att köra om alla han kunde. Kurvorna tog han genom att lägga sig långt ut i mötande fil. Särskilt nervigt blev det när han sick-sackade mellan ett par koner för att komma snabbare förbi mötande trafik vid en arbetsplats. Som tur kom vi med livet i behåll fram till busstationen och tog oss tillbaka till Peking.

Muren vid 慕田峪. Texten på bergssidan är en hyllning till Mao.

Hur man inte prutar

På lördagen därpå tog vi oss till en ”antikmarknad” vid Panjiayuan (潘家园) för att titta på gamla saker och kanske få tag på någonting roligt. Marknaden ligger på ett stort område omringat av en medelhög mur. Inuti finns stora tält och små stånd som säljer alltifrån statyer, porslin och vackra stenar till memorabilia från Mao-tiden har organiserats i långa rader under det höga taket. Säljarna, som är både unga och gamla, är väldigt avslappnade och låter hellre kunderna komma till dem än att stå och ropa vilket gör det hela mycket trevligt och inte alls stressigt att vandra omkring och titta. Kinesisk mat serveras från vagnar och doften sprider sig över marknadsplatsen. Vi ser en man som säljer kammar till en kvinna och hon förhandlar ner priset till 70 yuan. När hon räcker över pengarna är det bara en femtiolapp och en tia och hon säger att det är visst allt hon har. Han ser uppgiven ut och slänger ner pengarna i en plastlåda för att visa att han accepterar transaktionen.

Ett dyrt hänglås.

Vi vandrar runt ett tag och jag som sedan länge har varit ute efter ett särskilt järnlås i formen av en fisk håller ögonen öppna efter allt med fenor och fjäll. Plötsligt får jag syn på ett vackert exemplar liggandes på en sammetsmatta bland gamla schackspel och annan bråte. Vi närmar oss och gubben som säljer prylarna blir plötsligt uppmärksam på sina potentiella kunder. Det första misstaget jag gör är att gå och titta på låset direkt. Han visar mig entusiastiskt hur man trycker in ena ögat och vrider runt nyckeln under en av fenorna för att öppna och stänga det och föreslår sedan att jag ska köpa det för 300 yuan. Inte bara är det ett hutlöst pris, jag har bara 200 på fickan så på något sätt måste jag få ner det. Det andra misstaget jag gör är att inte bestämma i förväg vad jag är villig att betala. Han frågar om jag gillar det och utan att tänka efter svarar jag ja (vilket är alltför sant). I nästa steg erbjuder jag honom 100 yuan, och han fnyser högt, detta är minsann ett speciellt lås, minst 250 ska han ha. Alldeles för snabbt går sedan jag upp till 150 och det går han inte heller med på. Han är bestämd och med alldeles för stor hänsyn till att inte honom missnöjd går jag flera steg uppåt till 200 yuan som blir slutpriset. Mannen packar förnöjt in låset i gammalt tidningspapper och en stor röd plastpåse innan han frågar om jag är intresserad av något mer. Det tar en liten stund innan jag inser att det kanske inte var den bästa förhandlingen jag genomfört och resten av dagen ligger det och gnager att jag betalade säkert över fyra gånger om vad jag kunde ha lagt. Men nu är läxan förhoppningsvis lärd.

Arbetare förbereder häckarna för vintern.

Full fart igen

Nu har vi haft den avslutande föreläsningen i artificiell intelligens och den första december är det dags för den första tentan här på BIT. Det blir spännande att se hur pass nära kursinnehållet examinationen ligger. Föreläsaren påminner ständigt om att vi måste ha en tankegång (你们要有思路!) för att kunna applicera olika typer av AI-metoder på problem i verkliga livet, och det återstår att se om vi kommer att prövas på de olika algoritmernas strukturer eller mer på hur man kan gå tillväga för att lösa konkreta problem som exempelvis självkörande bilar.

Idag är det Single’s Day (双十一) i Kina (något som även börjar introduceras i Sverige på vissa håll) vilket betyder att det är galen rea på allt möjligt och såklart shoppar folk som tokar. Fenomenet började på tidigt nittiotal som en dag för singlar att ’fira’ att de just är singlar, men numera är det mer känt som en shoppinghelg för alla. Enligt den första källan jag hittar på Google sålde nätjätten Alibaba produkter för över 30 miljarder dollar under 11:e november 2018, vilket inte är en försumbar summa ens för stora stater. En miljard dollar rullade då in bara under de första 90 sekunderna på dygnet. Så mån som jag är att delta i lokala (om än nya) traditioner sträckte jag mig till att inhandla en termos.

Nästa gång har jag tänkt att skriva något kort om antingen religion, integritet eller matsituationen här. Missa inte det! 🙂

Kulturkrock: Sophanteringen i Japan

I våran första Q/A fick vi en fråga som handlade om kulturkrockar vilket fick mig att tänka igenom min upplevelse av Japan hittills, vilken jag skulle välja och vad jag ville berätta om. Man tar ofta saker för givet i det land eller plats man bott ett längre tag i och man vänjer sig snabbt till de system som finns upprättade där. När jag tänkte på det var en av mina första tankar om bekvämligheter i vardagen och då speciellt sophanteringen som skiljer sig ganska mycket mellan Japan och Sverige och då tänkte jag skriva några ord om det.

I Sverige har vi oftast sophanteringshus där vi kan källsortera och slänga sopor lite eftersom det byggs upp. När sopkassen är full bär vi ut den, simple as that. Plast, kartong, matavfall eller övrigt. I Japan gör man inte riktigt så och själva sophanteringsprocessen skiljer sig åt beroende på vilken stad eller distrikt inom staden man bor i men oftast har systemen de gemensamma nämnarna:

  • Det finns en utpekad plats där man lägger soporna som oftast skyddas av ett galler eller nät för att skydda soporna mot katter och fåglar.
  • Man ställer ut vissa typer av sopor på specifika vardagar. Soporna klassificeras som: brännbara, icke-brännbara, pet-flaskor och burkar och plast. Grov sopor får man oftast beställa hämtning av, oftast mot en liten kostnad.
  • Vardera typ har en egen stor plastpåse man ska lägga skräpet i.
  • Du ska mellan två klockslag ställa ut soporna och missar man dem får man helt enkelt vänta.

Där jag bor är systemet:

  • Brännbara (inkluderat matavfall som inte sorteras separat) på måndagar och torsdagar.
  • Plast tisdagar
  • Pet-flaskor onsdagar
  • (Vad jag förstått har vi inte en specifik dag för icke-brännbara utan de läggs i en egen hög)
  • Soporna ska ställas ut mellan kl 5:00-8:00 samma dag, missar man får man vänta tills nästa tillfälle.

När man bor i en enhet med andra personer märker man snabbt att vissa typer av avfall byggs upp snabbare än andra, speciellt matavfall och de som lätt börjar lukta illa om. Då det händer och man kanske råkat missa att ställa ut soporna på, säg en torsdags morgon får man ha den där illaluktande påsen i korridoren tills på måndag morgon. Vid sådana tillfällen saknar man bekvämligheten vi har i Sverige att kunna slänga sopor allt eftersom behovet uppkommer. Men med lite disciplin och planering är det hanterbart, dock med viss irritation ibland när man missar dagarna haha.

Q & A

Q: Hänger utbytesstudenter mest med utbytesstudenter eller är det lätt att lära känna urinvånarna?

Martin: Jag har främst lärt känna andra utbytesstudenter av flera anledningar. Först och främst för att det har ordnats många aktiviteter endast för utbytesstudenter. Dessutom är det ingen internationell student som känner någon sedan innan, vilket betyder att alla är mer öppna för att lära känna nya personer. En anledning som gör det svårare att lära känna inhemska studenter är jag läser kurser från olika årskurser och program, vilket innebär att jag inte har samma schema som någon annan. 

Joel: Det verkar som att utbytesstudenterna mest hänger för sig själva, även om några har skaffat sig kinesiska vänner. Det är bara jag, Alex och en korean som läser kurser på kinesiska och det verkar som att i princip ingen annan talar mandarin (särskilt bra). Jag har inte haft så mycket kontakt med kinesiska studenter ännu, jag har pratat med några i en löparförening som träffas ett par gånger i veckan och tränar som jag ska ansluta mig till denna vecka har jag tänkt. Vi tillhör inte heller en studentgrupp så det blir svårare att lära känna de man har lektioner med.

Robin: En fin fråga! De utbytesstudenter jag dagligen stöter på är oftast (9 av 10 ggr) i en grupp bestående av andra utbytesstudenter. Jag bestämde mig från början att ge mitt allt för att inte hamna i en sådan situation. Dock så ska det nämnas att utbytesstudenter som kommer till Kobe har sällan goda kunskaper i japanska och japanerna börjar väldigt sent studera engelska i jämförelse till oss. Detta i kombination med att de japanska studenterna oftast är väldigt skygga och sällan tar första steget för att skapa kontakt med utländska studenter även om intresset finns. Det jag gjorde och som tips att ge är att våga ta första steget och gå fram och hälsa eller fråga personen som sitter bredvid dig på en lektion. Gå med i en aktivitetsklubb och träffa japaner som du redan delar ett intresse med! Jag har skapat många vänner genom att försöka vara den som hälsar först trots att jag egentligen är en ganska tillbakadragen person. Och nyligen börjat i en karate-klubb!

Gabriel: Jag har huvudsakligen umgåtts med utbytesstudenter, vilket beror på två saker: Det första är att de personer jag lärt känna, har jag träffat genom ordnade aktiviteter. Det andra är att jag träffar olika studenter i varje kurs, vilket gör att man träffar inte dem så ofta. 

Q: När ni läser en kurs som redan i sig är svår, hur går det till att läsa det på ett språk man inte är lika bekväm i? Har ni några tips på vad man kan göra både under och innan utbytesåret.

Martin: Det blir såklart svårare när kursen är på ett annat språk. För att hänga med på föreläsningarna är det extra viktigt att förbereda sig inför dessa och att repetera efteråt. För att förbereda sig inför utlandsåret är det bra att lära sig begrepp inom elektronik, matematik och fysik på det språket man studerar. Jag vet att vissa språk har mer fokus på detta i kurserna än andra, om man läser ett språk där sådana begrepp inte lärs ut i så stor utsträckning kan det vara bra att läsa in detta på egen hand.

Joel: Det kan vara klurigt att veta exakt hur man ska handskas med sådana kurser. Det korta svaret är att det helt enkelt blir svårare att hänga med och man får spendera mer tid på att gå igenom kursmaterialet. För mig fungerar det att läsa på i förväg, både för att få en känsla av koncepten och språket, det blir sedan mycket lättare att hänga med på föreläsningarna. Eftersom föreläsningarna här är obligatoriska förlorar man dubbelt om man inte gör det. Man kan också ta med sig en svensk eller engelsk kursbok och använda som komplement eller hitta andra källor på nätet. Jag fick hjälp med att införskaffa kinesiska läroböcker i matte innan jag åkte där jag plockade upp en del glosor, men det har gått mycket snabbare att lära sig kursens vokabulär på plats.

Robin: Väldigt relevant och bra fråga! Det man kan göra innan man åker utomlands är nog bara att nöta glosor och försöka hitta andra att prata det språk man studerar med (helst personer som har det språket som modersmål). Jag skulle säga att som alltid med nya saker är man inte helt bekväm från början, dock så blir man mer och mer bekväm med det ju längre tid som går och ju mer man utsätter sig för det. Det ger med sig efter ett tag. När man väl är här skulle jag säga att innan föreläsningar läs igenom avsnittet åtminstone en gång, och brukar jag sitta med kurslitteratursboken öppen under föreläsningen samtidigt som föreläsaren går igenom avsnittet. Sedan efteråt återstår det helt enkelt att läsa igenom kurslitteraturen igen tills man förstår. Dock så är matematik alltid matematik, oavsett språk vilket underlättar det hela. Ge inte upp!

Gabriel: Jag upplever att det är en kombination av flera saker som gör kurserna svåra. Brister i språket, vilket både påverkar både den muntliga och skriftliga förståelsen, såväl som annorlunda utlärningsmetoder. Under utlandsåret rekommenderar jag att hålla i och kämpa vidare, vilket är vad jag gör nu. 

Q: Vad är det bästa respektive sämsta med att plugga Yi?

Martin: Det sämsta är att det finns en ganska stor risk att inte hitta alla obligatoriska kurser under utlandsåret. Detta kan leda till begränsningar i valet av master-kurser, eller i värsta fall ett extra år innan examen. Det bästa med Yi är att man får läsa kursen TMME32: Mekanik fortsättningskurs Yi. Alla som har läst den kursen (eller flygmekanik) förstår nog varför. Men utlandsåret är såklart också en bra del av Yi.

Joel: Utlandsåret och kombinationen med språk och tekniskt är helt klart det bästa med Yi! Man får under ett år vistas på en helt annan plats i en annan kultur som man är intresserad av och lära sig massor av nya saker samt bli bättre på språket. Det är också det sämsta med det hela, att man skiljs från familj och vänner, det blir extra påtagligt med tidsskillnaden och den instabila internetuppkopplingen i Kina.

Robin: Bra fråga! Det som är bäst är hands-down att man får studera språk jämsides med sina studier samt att åka på ett utlandsår. Perfekt för den som antingen är språkintresserad eller intresserad av att ta ett år av studier ute i den värld bortom Sveriges gränser. Man får tydligt se hur världen ser ut ur ett annat perspektiv än kanske en turist skulle samt att man ser Sverige på ett annorlunda sätt efteråt. Det som är mindre bra skulle jag säga är att försöka skapa en kursplan utomlands som är någorlunda identisk med den man skulle haft i Sverige på Liu. Man har visserligen en väldigt stor frihet att välja kurser som du kan tillgodoräkna in i examen och skulle man inte hitta en kurs man skulle läst i årskurs 3 kan man strategiskt välja en kurs man planerade att läsa i årskurs 4 på Liu och byta plats på dem så att säga.

Gabriel: Det bästa är att man blir kompetent för att arbete internationellt med ett annat språk, men det roligaste är nog att man får åka utomlands ett år och uppleva massa härligheter. Det sämsta som jag upplever, är att det är lätt att komma efter med kurser under utlandsåret, vilket kan potentiellt dröja ut på ens studier efter utlandsåret tillbaka i Linköping.

Q: Goderafton! Jag vill tacka så mycket för en trevlig blogg. Min fråga lyder: Vilken är den värsta/roligaste/konstigaste kulturkrocken ni åkt på hittills? Vad gör folk utomlands som folk aldrig hade gjort hemma?

Martin: En sak som känns ovan för en svensk är att det inte är helt ovanligt att se tyskar dricka öl t.ex. ute på en vandringsled, i en situation där vi svenskar snarare hade haft med oss en kaffetermos.

Joel: Att se föräldrar låta sina barn uträtta sina behov i det offentliga. När de små liven blir nödiga kan de få kissa och bajsa på gräsmattor, i brunnar eller i papperskorgar (även nere i tunnelbanan) och vissa har byxor som är öppna därbak för att göra processen smidigare.

Robin: Goderafton tillbaka, jag vill tacka dig för en välställd fråga. Då Japan är ett väldigt unikt och säreget land finns det en hel del olika saker jag kan välja bland. På Liu gick jag ju visserligen ett års förberedande studier inför mitt utlandsår här så var ganska väl förberedd. Denna gång kommer jag nog välja att berätta om konceptet av ” 飲み放題, eller nomihoudai”, vilket betyder ”allt du kan dricka” eller ”bottenlös kopp”. Man betalar för en ganska billig summa jämfört med i Sverige och får dricka/beställa så mycket alkohol eller läsk som man vill under en tidsbegränsad period (oftast två timmar). Lite som svar på den andra frågan ska jag nämna att här i Japan eller på universitetet iaf, har människorna i forskarrummet jag gått med i dekorerat sina platser med diverse ”figurer”, kort/bilder av karaktärer från diverse olika filmer eller serier. Dessa figurer är allt från stora robotar från actionserier till dockor av kvinnliga karaktärer i bikini osv. Detta gör man nog inte på sina kontor i Sverige. (Oftast de yngre människorna som gör detta och inte professorerna vad jag sett hittills).

Gabriel: Jag har hittills inte upplevt någon kulturkrock, och jag känner mig tillfrids i österrikisk kultur. Jag har dock reflekterat över att folk man generellt inte känner är trevligare och mer social mot en, än i Sverige. Det är inte ovanligt att man börjar prata eller umgås med en främling.

Q till Japan: Hur gör du med maten? Äter du ute/konbini eller försöker laga eget?

Robin: Tack för frågan! I mitt studentboende har jag möjligheten att laga min egen mat, dock så efter lite efterforskning visar det sig att skillnaden i kostnaden av att laga min egen mat kontra köpa mat från närbutik (konbini) eller äta ute är minimal, äter jag oftast ute. Jag har en hel del fina restauranger i närheten som serverar olika sorters mat, ex Nepalesisk mat, fisk, udon etc, t o m en restauranger som enbart serverar fugu (blåsfisk!). En måltid ligger på allt från 200 yen (typ risboll) till ungefär 1000 yen om jag vill äta lite finare.

Introduktion och studiestart

Efter att ha tillbringat den första tiden främst på egen hand, drog de organiserade aktiviteterna till sist igång. Först vad som kallades ”Welcome week”, där såväl universitetets internationella avdelning som utomstående organisationer och föreningar ordnade aktiviteter för Erasmus-studenter och övriga internationella studenter. Förmiddagarna bestod av diverse informationsföreläsningar, medan kvällarna var avsedda för att lära känna andra internationella studenter då allt från lekar till pubrundor och en buffé med traditionell tysk mat stod på schemat. När veckan närmade sig sitt slut trodde jag att veckan efter skulle bli lugnare, men det visade sig sent att det var fullt med aktiviteter även där. Detta eftersom de nya inhemska studenterna hade sin introduktionsvecka, deras motsvarighet till nolle-p, där även tyskspråkiga internationella studenter var välkomna att delta, så det blev ytterligare en vecka med liknande aktiviteter, men på ett annat språk.

Båda veckorna inleddes med ett välkomsttal av universitetets rektor, Univ.-Prof. Dr. rer. nat. Dr. h. c. mult. Ulrich Rüdiger, vilket helt osökt gör att jag måste nämna Tysklands, i vissa fall, överanvändande av akademiska titlar. Eftersom jag själv inte vet vad alla ovan nämnda förkortningar står för överlämnar jag åt läsaren att luta sig tillbaka, sluta ögonen, och försöka inse detta själv (och när man ändå gör det kan man ju passa på att tänka på determinanter samtidigt). 

Det var sedan dags för terminsstart då alla kurser drog igång. Och för att säga något om studiekulturen i allmänhet, kan det nämnas att en tradition här är att alla (av ännu okänd anledning) knackar i borden efter varje föreläsning. Antagligen grundar det sig i att visa sin uppskattning, men att det gått över till att det görs av ren vana och tradition eftersom det allt som oftast görs utan passion och i all hast att plocka ihop och röra sig vidare till nästa föreläsning.

Föreläsning i signaler och system

Som avbrott i studierna har dessutom ett antal andra aktiviteter hunnits med. Bland annat en regnig resa till Köln där, vädret till trots, en kortare tur i staden och ett besök i den 157 meter höga katedralen Kölner Dom hanns med.

Under Köln-resan provades även den lokala ölen Kölsch, Kölns motsvarighet till Düsseldorfs Altbier som nämndes i förra inlägget. Det påstås finnas en stark rivalitet mellan städerna på ölfronten, och det sägs att man blir utslängd om man försöker beställa en Altbier vid något av Kölns ”Brauhäuser” (ett bryggeri som även har servering). Till skillnad från de flesta barer behöver man här bara beställa en öl, och blir sedan serverad mer öl allt eftersom servitörerna anser det vara lämpligt. För att signalera att man inte vill ha mer placeras glasunderlägget ovanpå glaset.

Kölsch. Antalet streck på underlägget markerar antalet serverade glas, och alltså hur mycket som ska betalas.

Dessutom har den lilla gemytliga staden Monschau besökts. En stad i nationalparken Eifel som tidigare levde på sin textilindustri, men som nu för tiden har turismen som sin största inkomstkälla.

Även en kortare tur till Aachener Wald, en fin skog söder om Aachen, har hunnits med. Promenadens höjdpunkt var, åtminstone för två svampälskande italienare, de stora fyndigheterna av karljohansvamp:


Medan Linköpingsstudenterna strax avslutar terminens första tentaperiod har jag precis gått in i terminens fjärde studievecka. Även om språkkunskaperna hela tiden blir bättre, är det fortfarande en viss utmaning att enbart läsa kurser på tyska. Men rutinerna börjar sätta sig och det gäller att kämpa på för att vara beredd inför tentaperioden i februari då det blir många tentor under en relativt kort period.

Tack för visat intresse!

Studiesituation Peking

Läromiljön vid universitetet i Kina skiljer sig som förväntat en del från Sverige. Jag har tidigare tagit upp situationen i biblioteket, som för övrigt har blivit bättre i avseendet att det nu finns fler lediga platser. Nu har jag efter några veckors studier en uppdaterad bild av studiesituationen här. Jag spenderar fortfarande en hel del tid på att åka mellan campus Liangxiang och Zhongguancun, vilket påverkar min vardag ganska mycket, men det är inte fallet för de flesta kinesiska studenter som har sina föreläsningar på ett och samma campus. Schemat är statiskt från vecka till vecka med samma föreläsning på samma tid.

Vid det här laget har alla fem kurser kommit igång på riktigt. Klassrumsmiljön här är som nämnt mer interaktiv, och det är större fokus på definitioner och att kunna rabbla koncept. Alla Fourier- och Laplacetransformer ska sitta som berget. Föreläsaren kräver ofta att studenterna ska svara på frågor, men det är ingen som blir tvingad på ett oschysst sätt (vilket kanske i och för sig är subjektivt). Jag misstänker att det är en stark ledtråd till vad som senare kommer att examineras. Det finns också utrymme för studenterna att öva under föreläsningarna, i vissa kurser får vi allt från två till tio minuter att lösa en uppgift eller diskutera ett problem, och inte sällan får någon gå upp och skriva lösning på tavlan eller presentera den för klassen. Föreläsaren i signaler och system har skrivit ett program själv som slumpar fram en student att komma fram och redovisa, vilket han entusiastiskt presenterade första föreläsningen. I AI-kursen är en av de återkommande läxorna att göra en sammanfattande PowerPoint till området vi behandlat och en student blir utvald att gå upp och presentera sin sammanfattning. På statistikföreläsningarna får vi dessutom då och då några minuter att läsa i kursboken för att komplettera genomgången. Statistikprofessorn är en kvinna i blå tröja (alltid samma) som pratar i raketfart och har någon slags dialekt vilket gör det till en rejäl utmaning att hänga med. Man får ibland acceptera att man måste gå igenom alltihop efter föreläsningen igen för att få hela bilden.

Läxor ges också ungefär varje eller varannan vecka beroende på kurs. Det är en handfull uppgifter relaterat till kärninnehållet för området som föreläsningarna handlar om för tillfället. Läxorna rättas (om de rättas) av lärarassistenter som är doktorandstudenter åt läraren och än så länge har det tagit lång tid att få feedback; vi har bara fått tillbaka en läxa av minst fem som vi lämnat in. Tyvärr finns inga rekommenderade uppgifter som på LiU, så om man vill räkna på egen hand får man försöka bedöma själv var man ligger och vilka problem i kursböckerna som verkar bra att försöka lösa. Jag läser generellt mycket mer ur kursböcker här, vilket delvis beror på att föreläsningarna ibland kräver det, men också för att de följer böckernas innehåll väldigt nära. Kursen i signaler och system är i princip en genomgång av kursboken. Vilka uppgifter vi har i läxa anges ofta på PowerPointen (alla föreläsningar utgår ifrån en PPT, att skriva på tavlan är sekundärt), men häromveckan fick vi en läxa i förbifarten. Varken jag eller Alex uppfattade tydligt att det var en uppgift vi skulle lämna in och jag blev riktigt förvånad när varje kinesisk student en vecka senare vid ankomst till föreläsningen drog upp en halv sida av ekvationer ur sina väska och lämnade in till professorn.

Turister flockas på Himmelska fridens torg.

Jag har fått intrycket av att studenterna på BIT förväntas förbereda de flesta föreläsningarna innan de ges. För mig är det nästan ett måste för att lättare hänga med på de föreläsningar som ges på kinesiska, inte minst statistiken. En stor del av studenterna verkar lägga ner en hel del tid på sina studier. Jag ser om och om igen samma personer sitta i biblioteket både på dagarna och kvällarna och det sitter alltid studenter i klassrum utan lärare och pluggar (eller prokrastinerar) sent på kvällarna.

Som professorn i AI hintade om vid första föreläsningen innefattar hans kurs ett projekt. Han nämnde inget mer om det då förutom att det skulle bli en ganska stor del av betyget. Nu har han avslöjat att vi ska bygga ett eget neuralt nät som ska kunna spela schack eller känna igen ansikten, provköra det med data och skriva en rapport om det. Det verkar som ett riktigt kul projekt även om det till en början lät ganska svårt (stört omöjligt faktiskt!). Vi har inte fått någon tydlig beskrivning av vilka ramar vi har att förhålla oss till eller vilka resultat vi förväntas nå. Ämnet blir mer intressant ju mer jag läser om det och att åstadkomma enklare prototyper av neurala nätverk framstår ändå som en rimlig uppgift.

I tisdags hade vi ett överraskande moment i statistikkursen. När det är en kvart kvar på föreläsningen proklamerar professorn bestämt att det nu minsann är dags för ett prov, och som på signal rycker alla studenter fram ett nytt papper och greppar pennorna. Professorn lägger upp ett Word-dokument på projektorn med frågor som man ska svara på och lämna in innan slutet på föreläsningen. Under tiden skriker hon uppmuntrade i mikrofonen att ”detta är inte alls svårt, det bör ni kunna!”. Halvsvettig sitter jag och försöker så snabbt som möjligt förstå vad de söker, uppgifter kan vara formellt formulerade och ibland innehålla tecken jag aldrig sett. Det blir inte så blodigt trots allt, till slut hinner jag svara på alla frågor; inte oväntat är jag sist med att lämna in. Jag vet inte hur mycket ’provet’ kommer spela in i betyget men jag gissar att det är mer av en diagnostisk karaktär. Oavsett var upplevelsen minst sagt en kontrast till det förutsägbara livet på LiU.

Professor Zhao förklarar skillnaden i tillämpning av Bayes sats och lagen om total sannolikhet.

I allmänhet har jag svårt att bedöma hur mycket arbete som skall läggas ner på varje kurs då jag upplever att arbetsbelastningen inte direkt korrelerar med antal högskolepoäng kursen ger. Jag får nog som ett multi-layer-nätverk utgå ifrån under terminen insamlade data, räkna ut hur jag ska justera mina vikter och bakåtpropagera för att optimera vårterminens utfall.

Nu har löven börjat gulna och hösten börjar framträda mer tydligt. Det har blivit mycket kallare på morgonen och kvällen, och även en smula mörkare. Alla delar av husen på campus är inte välisolerade och ofta är en dörr eller ett fönster öppet någonstans vilket gör att man får sätta på sig ordentligt med kläder om man ska sitta stilla ett längre tag på vissa platser. Förkylda studenter har blivit en allt vanligare syn. Luften växlar mellan att vara klar och fylld av smog. Förra helgen besökta jag Himmelska fridens torg som fortfarande är utsmyckat efter jubileet och var fullpackat med turister. I Kina byter man inte mellan sommar- och vintertid så inatt blev det 7 timmars skillnad mellan här och hemma. Nu blir jag utslängd från biblioteket och ska gå och lägga mig. 晚安!

Första tiden i Kobe, Japan

Flytten till Kobe och första dagarna

Den morgonen den 30 September åkte jag till Kobe, för att checka-in där jag nu ska bo i ungefär ett år. Mitt boende är i närheten av Fukae-eki, 深江駅 (eki = järnvägsstation), i ett studenthus som kallas Hakuo Dormitory 白鴎寮、löst översatt till ”Vita fiskmåsens boende”. Boendet ligger ungefär en 7.1 km från universitetet och jag pendlar dagligen i ungefär 40-50 minuter enkelväg. Det enda negativa jag funnit med situationen är att under orienteringen presenterades dessa fantastiska pendlingskort man kunde köpa, lät hur bra som helst. För att sedan i slutfrasen ge kängan, ”dock kan inte utbytesstudenter köpa dessa”. Roligt 🙂

En väldigt positiv sak med Hakuo dormitory är att jag är del av en enhet bestående av fyra rum och således delar kök, vardagsrum och dusch med tre andra personer. Lyckligtvis blev jag placerad i en enhet där endast jag är utbytesstudent och de andra är japanska studenter. Får prata mycket japanska med dem vilket är en fantastiskt utvecklingsmöjlighet för mig samt få en del insikt i hur deras liv är. Det är en tradition här att den yngsta personen i enheten tar hand om soporna men har bestämt mig för att hjälpa till lite så att han inte får göra allting helt själv.

Här kan man läsa lite mer om de olika boenden som Kobe universitet erbjuder:
https://www.kobe-u.ac.jp/en/campuslife/housing/accommodation.html

Första två dagarna i Kobe upplevdes minst sagt hektiska det blev mycket åkande fram och tillbaka. Direkt efter orienteringen åkte jag till mitt distrikts ”Ward office” (区役所) för att fixa till mitt Residence card, 在留カード (min japanska ID-handling) samt ordna upp försäkringar. Som utlänning i Japan måste man alltid bära med sig sitt Residence card och det behövs även för att exempelvis teckna telefonabonnemang eller öppna bankkonto. Själva kortet utfärdas dock på flygplatsen men varje gång man flyttar måste man besöka ett ”ward office” för att uppdatera sin adress som står på baksidan. Utan denna adress är Residence kortet inte mer än en dekoration i värde.

Sammanfattningsvis efter ankomst måste man:

  • Åka till sitt boendes kontor och skriva under bostadskontrakt samt betala engångsavgifter ( I mitt fall ~35 000 円)
  • Delta i orienteringen på universitetet och få sitt student-ID
  • Därefter åka till det ”Ward office” som boendet tillhör och ordna residence card
  • Teckna två försäkringar, en görs på ward office och den andra på postkontoret
  • Besöka post kontoret för att öppna bankkonto
  • I ovannämnda ordning, lite kuriosa: Postkontoren stänger i Kobe kl 15:00 och ”Ward office” kl 18:00. Så vanligtvis är det en tvådagars expedition.

Det som var tydligt från orienteringen var att om man vill cykla i Japan, måste man ha åtminstone två extra försäkringar för att inte bli ruinerad om en olycka sker. Jag hade funderat på att skaffa cykel men kommer nog inte göra det för tillfället.

Efter att ha åkt till mitt ward office där jag hade lite roligt med de som arbetade där då de undrade varför jag hade så många namn. Mellannamn är en väldigt europeisk sak som inte finns i Japan. Efteråt bar det av mot det japanska postkontoret som förutom postkontor också är en av Japans största banker för att ordna upp ett bankkonto.

Det jag insåg ganska snabbt här i Japan och som jag haft på känn innan jag reste hit var att det är väldigt byråkratiskt och många tidskrävande processer man ska igenom, som tur var hade jag förberett mig väldigt väl och stötte inte på några problem i någon av processerna.

Efter att ha genomgått allt detta avslutade jag dagen med att gå på den lokala Udon-restaurangen och åt middag. Riktigt gott.

Kursvalet och studierna

Studierna drog i gång i rasande fart, ingen uppvärmningsperiod här inte utan dagen efter orienteringen hade jag mina första föreläsningar. De skiljer sig ganska mycket ifrån hur de är i Linköping men på ett sätt påminner mig om hur det var på gymnasiet. Klassrumsmiljö, föreläsaren för en monolog och innehållet stämmer väldigt väl överens med det i kurslitteraturen (mestadels för att alla exempel är tagna direkt därifrån). Mycket tid läggs på teori och komma ihåg definitioner ordagrant, mindre fokus läggs på förståelse av dessa. En unik sak här är att i de flesta kurser jag läser delas ett papper ut i början av föreläsningen med ett problem man ska lösa innan föreläsningen är slut. Det är som ett mini-prov för att se om man förstått innehållet som även bidrar till kursens slutbetyg.

Läsårsstrukturen i Japan skiljer sig ifrån den struktur vi har i Sverige. Här börjar studieåret på våren och varje år har två terminer likt det vi har i Sverige, också väldigt likt Linköping där vi har två perioder per termin är varje termin på Kobe uppdelad i två. Vårterminen är Q1, Q2 och höstterminen är Q3 och Q4. Detta innebär att man kan få läsa fortsättningskurser innan man får läsa grundkursen.

De flesta kurser jag hade valt från min preliminära studieplan kunde jag ta, dock fick jag göra en liten justering pga schemakrockar som man inte får ha i deras system. Varje studiedag är uppdelad i fem perioder vardera ca 90 minuter och börjar från 8:20 och fortskrider till 18:30. Deras scheman är fasta och vilken dag och vilken period är redan bestämt från början och finns inget utrymme för undantag utan då tillbaka till skrivbordet för att hitta nya kurser. I mitt fall fick jag skjuta på två stycken 1.5 HP programmerings kurser till våren och istället läsa en kurs i statistik och sannolikhet.

De kurser jag valt att läsa nu direkt i Q3 är som följer:

  • Statistik och sannolikhet för civilingenjörer 市民工学のための確率・統計学
  • Reglerteknik 1 制御工学1
  • Artificiell Intelligens 人工知能
  • Signalanalys 1 信号解析1
  • Programmering 2A プログラミング演習2A

Vad som komma skall:

På agendan för nästkommande inlägg:

  • Hur studierna ser ut i praktiken här hos Kobes Universitet. Bl a tentamen!
  • Forskarrum och klubbaktiviteter (Nej, inte nattklubbar utan aktivitetsklubbar och cirklar!)
  • Dagliga livet i Kobe, tyfoner och mat i dess olika former

Så stay tuned och så avslutar jag med en riktig fin bild över Kobe på kvällen som David tog!

Tillbaka i vardagen

De senaste två veckorna har varit informationsrika, och det började med den introduktion jag fick av universitetet. Det var en välkomnande känsla vid ankomst på den första informationsträffen; vi blev incheckade och ansvarig person hade redan koll på mitt namn, vilket var imponerande. Vi fann alla en plats i föreläsningssalen och jag tog möjligheten att lära känna de personer jag satt bredvid. Det gladde mig att träffa personer som man hade gemensamma intressen med, med avseende på att den introduktion som hölls var för de studenter som tillhörde Graz tekniska fakultet. När jag tänker retrospektivt på de två personer som satt bredvid mig, så är det faktiskt dem jag har umgåtts med mest de senaste två veckorna. Det är häftigt hur små omständigheter kan ha stor betydelse för framtiden.


Helgen närmade sig fort, och jag tog möjligheten att göra ytterligare en utflykt. Denna gång till Schöckl, det högsta berg som ligger närmast Graz. Jag åkte dit med de nya personerna jag lärt känna under introduktionsdagarna i Graz. Det var en härlig känsla att komma bort från staden och komma ut i naturen under några timmar. Vandringen upp för berget var förhållandevis enkelt, och var lättare med trevligt sällskap och en fantastisk vy över landskapet kring Graz.


Jag har även gjort ett besök på Landeszeughaus, även kallat Styrian Armory. Det är världens största historiska arsenal av vapen och rustningar, med ungefär 32 000 föremål av olika typer. Mellan 13-talet och 17-talet var förbundsstaten Steiermark på frontlinjen av konflikten med det ottomanska riket, och av den anledningen så rustades Graz upp med stora mängder vapen och rustningar. När konflikterna var över fanns det planer på att avveckla vapenkammaren, men med önskan och begäran från det steierska folket beslöts det om att det skulle behållas, vilket senare blev museet som finns idag.

Det var en häftig känsla att gå omkring inne i museet, och jag var överraskad över hur stort allt var. Den tidiga historiens gevär och pistoler var tunga; gevär kunde väga upp till 32 kg och det hanterades genom att montera dem på murar. Pistoler hade pipor som var 30-40 cm långa, vilket bidrog till en bättre projektilbana.

Kontrollen av kvalité var viktigt. Till skillnad från dagens stickprovsundersökningar, undersökte man på den tiden all utrustning. Om något var fel, så skickades det tillbaka. På sköldarna kan man se hur de har testat hållfastheten mot ett pistolskott.


Vid det här laget har kurserna också kommit igång. Det har varit spännande med nya ämnen, men också svårt. För min del så är inte språket det svåraste, utan snarare introduktionen av nya ämnen och den brist på vissa förkunskaper jag har. Jag läser bland annat statistik, som förutsätter förkunskaper inom sannolikhetslära. Det är en en kurs som studenterna här nere har läst föregående termin, och något som man generellt inte gör som yi:are i Linköping. Kurser blir också svåra på grund av ett annorlunda tankesätt hos studenter och föreläsare, och jag upplever generellt att fokus ligger mer på teori än tillämpning. Man räknar inte så mycket, utan förväntas att förstå och lära sig olika bevis och satser.

I nuläget läser jag åtta kurser, vilket både låter, och för mig känns som mycket. Men det är inte allt för extremt, då häften av dessa kurser är introduktionskurser i mindre ämnen samt en språkkurs. Allt som allt har jag fyra viktiga kurser att lägga mest fokus på, vilket är de obligatoriska kurserna man ska läsa under tredje året.

Jag har ett ganska fritt schema, då jag inte har mycket lektioner i ämnena. Det ger mig möjligheten och även förutsättningen av plugga själv, vilket är något som jag kan uppskatta men inte riktigt kommit in i ännu.

För jag har nu läst kurser i cirka två veckor, och jag upplever det fortfarande som uppstart och början av terminen. Så jag har goda förhoppningar om att med tiden komma in i ämnena och lära mig det jag behöver inför tentorna och framtiden.