Körsbärsblomning (Vårlov del 3/4)

Slutet på våren är verkligen en vacker tid i Japan. Speciellt den veckan då de ikoniska körsbärsträden står i full blom. Det var väldigt folktomt detta år med tanke på att Corona-viruset fortfarande är väldigt aktuellt men det gav mig en bättre upplevelse då jag kunde njuta mer av de fina körsbärsträden utan att behöva trängas.

Om man tänker besöka Japan kan jag verkligen rekommendera att man gör det i slutet på mars, början på April. Det varierar mellan åren och är även beroende på vilken plats i Japan man tänker befinner sig i. Om man vill uppleva körsbärsblomningen ( eller hanami på japanska som betyder ”Flower viewing” på engelska), kan man gå in på den här hemsidan. Där kan man även läsa om hur man håller i ett ”hanami-party” utöver vilka platser som anses vara bäst lämpade om man vill uppleva de finaste vyerna.

新型コロナ Covid-19, Japan

Covid-19 har nu sedan en tid tillbaka härjat i Japan och viruset fortsätter att sprida sig genom landet. Nu i skrivandet stund och igår har det dykt upp två nya fall bara någon kilometer från där jag bor. Men hur började det i Japan och hur har utvecklingen här gått till?

Man kan väl lugnt säga att det första som började skrivas om här i Japan och i omvärlden är gällandes kryssningsfartyget ”Diamond Princess”. Japans regering har fått stark kritik från omvärlden gällandes hanteringen kring detta. Att besättningen och passagerarna tvingats in i karantän på ett infekterat skepp och inte flyttats eller separerats. Efter hård kritik och press utifrån släpptes ett antal passagerare ut från båten då de ännu inte uppvisat några symptom, varvid de efter ett antal dagar senare började få symptom och det visade sig att de redan var smittade (http://www.asahi.com/ajw/articles/13157647).

Andra fall som varit kontroversiella här i Japan är exempelvis då screening vid flygplatserna infördes. I Japan är grupp-/flockmentaliteten väldigt stark, här sätter man i 99.999…% av fallen alltid gruppen framför individen. Denna incident handlar dock om när ett plan med återvändare från Wuhan återvände till Japan och två av passagerarna vägrade genomgå screeningen (detta var första planet som anlänt till Japan från Wuhan sedan utbrottet). Japans myndigheter kunde inte tvinga dessa två äldre män genomgå screeningen utan kunde bara uppmuntra dem till ”självkarantän”. Detta ledde till en stor kritikvåg inom Japan om att de tillät dessa personer utsätta resten av befolkningen för fara. Det som hände efteråt var att dessa två individer sedan åkte till sjukhus och genomförde sin screening, efter att deras namn blivit publicerade i ett antal lokaltidningar (https://www.japantimes.co.jp/news/2020/01/30/national/three-japanese-wuhan-coronavirus/#.Xl3JL0pS_b0).

Den ort som har haft flest fall i Japan är Hokkaido, Japans nordligaste ö och även där jag semestrat en sisådär vecka innan de stängde ner skolor och så, men nåväl. Jag är safe, i alla fall. Som följd av att ett 50-tal fall uppkommit i regionens huvudstad Sapporo valde det lokala styret att stänga ner skolor i ett försök att stoppa spridningen av viruset. Staden hade innan dess haft sin årliga snöfestival (som jag kommer skriva om härnäst men detta fick lite prio) och efter detta beslut offentliggjorts så gick premiärministern Shinzo Abe ut och uppmanade att grundskolor och gymnasier i hela landet ska stänga ner sin verksamhet tills början på April (https://www.japantimes.co.jp/news/2020/02/27/national/hokkaido-coronavirus-school/#.Xl3GB0pS_b0).

De flesta attraktionerna och museer har också stängt ner sin verksamhet i ca 2 veckor framöver och befolkningen uppmanas att undvika folkrika platser.

Fram tills premiärministerns uttalande om detta beslut/uppmaning har det legat en vag känsla av oro runt människorna här, men saker har flutit på och flyter på som vanligt men jag upplever att alla är lite spända. De tydligaste signaler från början var att ansiktsmaskerna tog slut direkt, några utbytesstudenter från Kina hade fått frågan från sina familjer där hemma att köpa och skicka då de tagit slut där. Efter Abes uttalande dock, sidnot: detta är tydligen vanligt i Japan vid katastrofer, var det andra som tog slut direkt toalettpapper. Det tog slut direkt och sedan har folket flockats till stormarknaderna.

När jag en morgon skulle gå och handla lite frukost möttes jag av en ca 50m lång kö in till stormarknaden ”Life” som jag brukar handla hos. Denna dag var leveransdag och stämningen utanför var stressig men god. Japan brukar vara känt som ett land där man är artig, köar, väntar på sin tur och är generellt trevlig. Oj vad jag hade fel denna dag, när det är kris då är det ”Every man for himself” som uttrycket går. Tror aldrig jag har upplevt pensionärer på 80+ år putta, trängts och skapat ett sådant ofantligt kaos som skulle kunna mätas med Black friday i USA för att komma åt toapapper. Jag, med mina ståtliga 188 cm i höjd och väldigt långa armar, lyckades graciöst (och utan skam) sträcka mig över dessa äldre pensionärer och roffa åt mig det tredje sista paketet. Dock så undvek jag inte blickar från dessa människor som nästan skulle kunna skära djupa sår i min själ och kropp, men aja. Jag har ju iaf papper nu ett tag framöver att torka de såren.

Egna tankar

Det som händer runt om i världen nu med Coronan är hemskt, och det ser inte ut att bli så mycket bättre inom snaraste framtiden men jag tycker det är viktigt att hålla hoppet uppe och inte måla upp en mörkare bild av situationen än vad den är men inte heller vara naiv. Det jag skulle vilja skriva nu om och som jag sedan gärna hör era tankar om är kring gruppen vs individen.

Som jag skrev ovan angående kritiken Japan fick angående kryssningsfartyget från omvärlden befogad, dock så håller jag inte med den kritiken. Min kritik riktar sig snarare åt att Japan gav med sig efter kritiken och släppte ut potentiella smittbärare till en stad (Tokyo) med ca 30+ miljoner invånare i närområdet på en yta som är ca hälften av Västmanland. Då detta är ett nytt virus, en ny sjukdom som vi inte har ett fungerande vaccin emot eller fungerande behandling. Ett virus som vi inte helt 100% kan diagnosticera eller tydligt se symptom på, då anser jag det väldigt vårdslöst att släppa ut dessa personer, även om det skulle betyda att deras integritet och fria rörlighet kränks inom en snar framtid. Detta är ett specialfall och inte ett vanligt utbrott av, säg influensa. Såklart anser jag att de ska kompenseras för detta i efterhand och om bättre alternativ finns ska de väljas före detta. Detta fall med kryssningsfartyget var då ett lose-lose fall där båda alternativen hade en negativ nytto-funktion.

För Japan är inte mycket väl rustat att hantera ett stort utbrott. I en debatt i parlamentet beskrev hälsoministern att de skulle kanske kunna hantera 500 eller 5000 (kommer inte ihåg vilket det var) fall, då de saknar plats i rätt miljö för att etablera karantän. Detta i ett land med över 125 miljoner invånare inser man att den gränsen kan korsas ganska snabbt.

Jag tycker dock att detta skapar en bra debatt för vad som är viktigare och vad som vi som människor värnar om. Jag står gärna upp för individens rättigheter och är definitivt inte en person som endast sätter gruppens bästa framför individers. Men vad tycker ni?

Själv är jag inte alltför orolig över min egna säkerhet, av de prognoser som finns just nu är jag inte riskgruppen och tror inte jag kommer bli smittad. Visserligen var jag ju ganska sjuk där kring nyår men upplevde det mer som en förkylning. Sedan kan jag tycka att policyn som Japan sätter och går ut med, om den är effektiv eller inte. Det återstår att se. (https://www.japantimes.co.jp/news/2020/02/25/national/science-health/japan-guidelines-covid19-coronavirus/#.Xl3ScUpS_b0)

Ta hand om er, och som en avslutning vill jag dela med mig av denna fantastiska musikvideo som Vietnamn producerat, enjoy!

Sendai och vårlov (del 1 av 4)

Nu är det äntligen dags för vårlovet i Japan. Den svenska motsvarigheten skulle då bli sommarlovet vi har från juni till augusti. Detta lov är drygt två månader långt och jag har planerat in ett flertal mindre resor runt om i Japan. Nu när jag blickar ut genom hotellfönstret i den mörka natten ser jag snötäckta gator och termometern visar -12 grader. En väldigt nostalgisk känsla genomströmmar mig då jag i skrivandets stund är på Hokkaido (Japans nordligaste ö), mer specifikt i Sapporo för att besöka deras kända snöfestival som går av stapeln för den sjuttionde gången. Då jag nyligen anlänt hit har jag inte hunnit besöka den än så kommer denna uppdatering att handla om vad jag gjorde innan jag bestämde mig för att till dessa nordliga breddgrader. Då var jag på besök i Sendai för att träffa en klasskamrat från Linköpings Universitet som också är på ett utbytesår i Japan.

Vad har jordbävningar, samurajer och oxtunga gemensamt?

Jo, samtliga av ovannämnda har satt sina tydliga spår i denna stads historia och lokala kultur. Date Masamune, en krigsherre som byggde upp staden, dess borg och gjorde området till hans hemvist. Den stora jordbävningen (9.0 på Richters) år 2011 ödelade området och bidrog till Fukushima incidenten. Och ja, slutligen oxtunga som är en lokal delikatess för det fanns mycket kor här (saknar källa på det, men kändes rimligt)… Sendai, trädens och den enögde drakens domän.

Befolkningsmässigt är Sendai mindre än Kobe (kring en och en halv miljon invånare) med en befolkning på lite över en miljon. Sendai är även känt som trädens stad och när jag såg mig omkring förstod jag varför. Mängden träd som fanns längs gatorna påminde mig lite om vår egna björkarnas stad Umeå (Eller som Ume-bor säger ”Umä”). Om jag skulle jämföra mängden natur och träd som finns i Sendai med Kobe, är skillnaden ofantligt stor. Den stora skillnaden är att i Kobe är man nära bergen och bergens skog s a s medan inom Sendai var det träd nästan överallt och väldigt mycket natur i kring omliggande området. I närheten av berget Aoba (där även slottsruinerna finns) finns ett naturskyddsbevarat skogsområde och här kan man se diverse djur, bl a björn. Kvällen innan jag anlände hade tydligen en björn blivit sedd och dagen efter hade skyltar och notiser satts upp med varningar att man ska vara försiktig. Dessa björnar är dock väldigt skygga och springer oftast iväg.

Snö!

En sak man kan garanterat säga är att vintrarna i Japan är typ som oktober/november i Linköping. I alla fall kring Kobe och även i Sendai, det är inte riktigt kallt ute men blåser kalla vindar (såklart aldrig medvind heller) och så regnar det, mycket… På det sättet känns det som hemma fast inte hemma. Hur som helst, vintrarna här upplevs riktigt kalla för japanerna men som den norrlänning jag är, är detta höstväder och det blir aldrig riktigt minusgrader kring där jag bor.

I Sendai händer det att det snöar och jag fick en blandad upplevelse, på ena sidan var det väldigt nostalgiskt att åter få uppleva snöfall, den känslan av att snöflingor som landar på ens hand sakta smälter. Trodde inte jag kunde sakna den känslan, men här var den.

Dessvärre blev jag påmind av vad som uppstår då det kommer plötsligt snöfall när det är plusgrader ute. Japp, slask. Kunde ha skippat den delen.

Sightseeing

Andra dagen bjöd på en finare väder som lämpades sig väldigt bra för sightseeing. På listan fanns tre destinationer: slottsruinerna, Date Masamunes grav och Osaki-hachimangu helgedomen.

Date Masamunes släktsgrav

Här ligger Date Masamune och hans släkt begraven. Denna gravplats och tillika helgedom ligger beläget uppe på ett mindre berg (eller kulle kanske?) som man når efter en mindre promenad. Kombinationen av guldiga och blå färger symboliserade hög status i det dåtida samhället.

Aoba slottsruiner

Av slottsruinerna återstod inte mycket men man fick en fin vy av staden från berget. Skulle vilja tillägga att i närheten av statyn av Date Masamune så spelades väldigt nationalistisk musik. Lite armé-/marscheringsmusik

På väg mot Hokkaido

Efter ett väldigt fint besök så tog sig resan vidare mot Hokkaido. Där väntar staden Sapporo och dess årliga snöfestival! På flyget in till Sendai och från flygplatsen kunde man verkligen njuta av det landskap i Japan som inte täcks av hus, betong och bebyggelse. Bergen i fjärran ingiver en ganska skön och lugnande effekt i ens hjärta. Vad tycker ni, får ni samma känsla?

Random fact

I närheten av Sendai station i centrum finns ett Pokémon-center och JUMP-store.

Alla hjärtans dag i Japan

Alla hjärtans dag, en romantisk dag som firas från väst till öst, högt i fjällen och på stränderna vid Rivieran, mellan de personer som tycker om varandra.

Japan har många importerade högtider från väst och bland dem är alla hjärtans dag. Likt övriga traditioner Japan har importerat och integrerat in i sitt samhälle så har de lagt sin säregna prakt på denna speciella dag. Jo, för unga i Japan firas denna dag genom att tjejer (oftast) bakar egen eller köper färdig choklad och ger detta till den person de tycker om. Så under alla hjärtans dag är det damernas plikt att visa affektion för den person denne tycker om. Dock så är det ju så att alla kanske inte kan baka den perfekta chokladen på första försöker utan lägger ner mycket tid (och resurser) på att framställa den perfekta gåvan. Detta resulterar då i att det blir mycket choklad över och denna typ av choklad ger man då till sina vänner eller arbetskollegor. Den ”misslyckade” chokladen alltså, som även kallas ”義理チョコ”.

Detta låter kanske väldigt ensidigt att endast tjejerna förväntas visa affektion och ge choklad, men det finns en liiiiiten ”catch” här. De killar som får choklad av tjejer förväntas ge tillbaka choklad på en dag som kallas ”white day” som inträffar ca en månad efter alla hjärtans dag. Till varje tjej denne fått choklad ifrån, antingen fin choklad till personen om denne tycker om denne romantiskt eller 義理チョコ om det inte finns känslor involverade (notis: behöver inte nödvändigtvis vara choklad utan kan vara annat).

Detta leder då oftast till berättelser man kan få höra om killar som var väldigt populära på gymnasiet och fick mycket choklad på alla hjärtans dag. De som inte fick mycket avundades då den som fick detta men killen som fick mycket insåg efter att ruset (från alla gåvor och uppmärksamhet) avtagit, att denna då måste ge tillbaka till var och varenda tjej denna fått det ifrån, vilket lätt kan bli en dyr utsaga om man inte är duktig på att baka…

Själv har jag inte mottagit någon choklad idag här men lyckades skicka iväg ett blommogram i Sverige, dock så måste jag erkänna att jag råkade skriva in fel datum och den anlände en dag för tidigt… Ibland kan man väl inte hålla sig, men tror det blev bra ändå.

Med detta lämnar jag detta inlägg och imorgon blir det bergsklättring och gå på hajk. Stay tuned för kommande inlägg då det nu blivit vårlov här i Japan och jag besökt en klasskamrat i Sendai och därefter åkte till snöfestivalen i Sapporo. Hoppas ni får en bra alla hjärtans dag!

Att studera vid RWTH Aachen

I det här inlägget tänkte jag nämna vilka kurser jag läser den här terminen, men även beskriva hur studierna är upplagda i allmänhet här i Aachen.

Ett studieår är precis som i Sverige uppdelat i två terminer. Här kallas de dock vinter- respektive sommartermin. Vinterperioden pågår från Oktober till Januari med tentaperiod i Februari och Mars, medan sommarterminen pågår från April till Juli plus tentaperiod de följande två månaderna. Till skillnad från Linköping är terminerna inte uppdelade i läsperioder, utan alla kurser läses under en hel termin. Dessa kurser läser jag nuvarande termin:

  • Signale und Systeme: En kurs i signaler och system som ersätter motsvarande kurs vid Liu. 
  • Mathematische Methoden der Elektrotechnik: Kursen tar upp diverse matematiska metoder som används inom elektrotekniken. Viss repetition från sådant jag läst tidigare, men även om vissa koncept är nya så är nivån ganska grundläggande eftersom det är en förstaårskurs.
  • Programmierung und Datenstrukturen: En programmeringskurs i C. Efter att ha läst igenom kursplanen trodde jag att den skulle fokusera mer på algoritmbeskrivningar, men det visade sig vara en grundläggande kurs i C som än så länge varit ganska enkel eftersom jag redan hade viss erfarenhet av liknande programmeringsspråk.
  • Numerische Mathematik: En kurs i numerisk matematik, antagligen ganska lik kursen i beräkningsmatematik vid Liu.
  • Språkkurs i kinesiska: Att gå en språkkurs hade jag planerat, dock var tanken snarare att det skulle vara en tysk sådan. Men eftersom jag inte fick mitt student-ID i tid för att kunna registrera mig för ett språktest (obligatoriskt om man redan hade kunskaper inom språket) behövde jag hitta någon annan kurs och spontananmälde mig till en grundkurs i kinesiska.

Dessa kurser läser jag alltså för tillfället och i Februari/Mars är det dags för tentor. I allmänhet är kurserna uppdelade i föreläsningar, övningar, samt lektioner. På föreläsningarna presenteras kursens innehåll teoretiskt, ganska likt de flesta föreläsningar vid Liu, förutom att endast små, grundläggande exempel räknas. Större exempel gås istället igenom på övningarna, som liksom föreläsningarna hålls i stora salar, men som är avsedda för att gå igenom exempel. På lektionerna får man räkna uppgifter självständigt med handledning av läraren, dessa gås oftast igenom i slutet av lektionen. En vanlig uppdelning är att föreläsningarna hålls av den kursansvariga professorn, övningarna av en doktorand och lektionerna av en eller två studenter från en högre årskurs. Föreläsningar och lektioner pågår i 90 minuter utan rast.

En stor skillnad från hur det är i Linköping är att det inte finns några tavlor här, varken Whiteboards eller griffeltavlor. Av den anledningen används främst Power point på föreläsningar och när något behöver handskrivas, till exempel vid lösning av exempeluppgifter, används antingen en surfplatta kopplad till projektorn eller en kamera som filmar ner på ett fysiskt papper. Vid enstaka tillfällen händer det även att föreläsare använder overhead och skriver på plastfilm…

Kanske dags att uppdatera mikrofonsystemet?

Något jag noterat är att många studenter börjar droppa av från föreläsningarna ganska tidigt på terminen. Detta fenomen beskådas nog enklast med ett exempel:

Men nu tror jag att klockan är kvart över, vilket betyder att det är dags att avsluta det här inlägget och att det är dags att röra sig mot veckans sista föreläsning.

神大 – Studier vid Kobe Universitet

Som förväntat kan man säga att läromiljön här i Kobe skiljer sig från den i Sverige. I de tekniska kurserna jag tagit har det endast varit föreläsningar, där föreläsaren kört på monologiskt i cirka 70-90 minuter och inga frågor ställs till eller från studenterna. De får man ta efteråt om någon fråga eller otydlighet uppkom. En unik attribut med föreläsningarna är att det oftast delas ut ett uppgiftspapper i början av föreläsningen och tanken är då att uppgifterna som finns på detta ska lösas innan föreläsningen är slut. Hur många uppgifter man löser och hur väl de löses bidrar ofta till slutbetyget och om man inte lyssnar på föreläsningens innehåll så klarar man inte uppgiften. Om man sedan skannar av klassrummet eller föreläsningssalen kan man ofta se studenter som sitter och sover. Detta då det ofta är närvarokrav på föreläsningarna och ens egen närvaro avgör om man kan få betyg eller inte. Jag finner dock inslaget av övningsuppgifter att lösa under föreläsningens gång intressant. Dessa övningsuppgifter rekommenderas starkt att göras samt att ta bild av då uppgifterna som uppkommer på tentamen ofta är likt dessa.

Här på Kobe använder man inte whiteboard som på Liu, utan istället blackboard och krita, något jag finner roligt och på ett litet sätt ändå akademiskt. Dock så är det vanligare med powerpoint bland de yngre professorerna, samt bland ämnena som AI som inte innehåller lika mycket formler, bevis eller grafritande.

Under lektionerna så försöker jag hänga med så gott jag kan då samtliga lektioner (med undantag för programmering i C) är på japanska. Den dagliga processen består av att jag skummar igenom det aktuella kapitlet och letar upp nytt vokabulär samt för ett hum av vad föreläsningen kommer innehålla. Därefter under föreläsningen så antecknar jag medan jag läser i kurslitteraturen samtidigt, då de flesta kurser följer litteraturen gediget. Efteråt när det är dags för självstudier brukar jag gå igenom kapitlet ännu en gång samt repetera materialet från dagen innan. Dock skulle jag önska att det fanns fler övningsuppgifter tillgängliga att göra för att fördjupa sig mer i ämnena. Om efter allt detta materialet eller förståelsen inte satt sig utan frågor fortfarande existerar, brukar jag konsultera med mina nya vänner jag funnit på Youtube (ofta av indisk karaktär) som på ett väldigt bra sätt knyter an det jag lärt mig samt reder ut de frågetecknen jag har.

Ett stort pluss med att studera på Kobe är onekligen de vyer man får uppleva när man under föreläsningar eller raster slänger en blick ut genom fönstren. Under molnfria dagar kan me se bergen bortom Osaka och över havet mot Shikoku (Japans fjärde men minsta stora ö). Denna vy upplevs efter att man fått bestiga berget universitetet befinner sig på eller om man vill vara lite lat kan man ta en buss. Men det är definitivt värt mödan (och givetvis närvarokravet på föreläsningarna också).

Något som berör alla studenter oavsett var i världen man befinner sig, är ju frågan om hur man bäst optimerar det dagliga energibehovet. Här på Kobe äter jag oftast på civilingenjörernas skolkafeteria. Där serveras det förutom det vanliga (ramen, olika -don (ris) rätter samt teishoku, som bäst översätts till a la carte), en till två speciella nyheter varje vecka. Dessa rätter ligger på en kostnad från ca 200 yen (ca 19 kr) till uppemot 500 yen om man vill äta lite lyxigare. Jag brukar äta ramen men även Teishoku. Teishoku kan man välja vad man vill ha för huvudrätt och sedan bygga på måltiden med sallad, ris, miso-soppa m.m. Varje tillskott kostar då lite extra.

Random fact

I Japan följer man två olika kalendrar, den som gregorianska som vi använder men även en egen kalender som baseras på när den nuvarande kejsaren tillträdde. Just nu befiner vi oss i 令和元年 (Första året i Reiwa som översätts till ”beautiful harmony”), som påbörjades första maj detta år efter att den förra kejsaren abdikerade (något som i sig var en stor nyhet). Förra perioden/eran var känd som 平成 (Heisei) och som varade tills 平成31年 (31år).

https://en.wikipedia.org/wiki/Reiwa

Introduktion och studiestart

Efter att ha tillbringat den första tiden främst på egen hand, drog de organiserade aktiviteterna till sist igång. Först vad som kallades ”Welcome week”, där såväl universitetets internationella avdelning som utomstående organisationer och föreningar ordnade aktiviteter för Erasmus-studenter och övriga internationella studenter. Förmiddagarna bestod av diverse informationsföreläsningar, medan kvällarna var avsedda för att lära känna andra internationella studenter då allt från lekar till pubrundor och en buffé med traditionell tysk mat stod på schemat. När veckan närmade sig sitt slut trodde jag att veckan efter skulle bli lugnare, men det visade sig sent att det var fullt med aktiviteter även där. Detta eftersom de nya inhemska studenterna hade sin introduktionsvecka, deras motsvarighet till nolle-p, där även tyskspråkiga internationella studenter var välkomna att delta, så det blev ytterligare en vecka med liknande aktiviteter, men på ett annat språk.

Båda veckorna inleddes med ett välkomsttal av universitetets rektor, Univ.-Prof. Dr. rer. nat. Dr. h. c. mult. Ulrich Rüdiger, vilket helt osökt gör att jag måste nämna Tysklands, i vissa fall, överanvändande av akademiska titlar. Eftersom jag själv inte vet vad alla ovan nämnda förkortningar står för överlämnar jag åt läsaren att luta sig tillbaka, sluta ögonen, och försöka inse detta själv (och när man ändå gör det kan man ju passa på att tänka på determinanter samtidigt). 

Det var sedan dags för terminsstart då alla kurser drog igång. Och för att säga något om studiekulturen i allmänhet, kan det nämnas att en tradition här är att alla (av ännu okänd anledning) knackar i borden efter varje föreläsning. Antagligen grundar det sig i att visa sin uppskattning, men att det gått över till att det görs av ren vana och tradition eftersom det allt som oftast görs utan passion och i all hast att plocka ihop och röra sig vidare till nästa föreläsning.

Föreläsning i signaler och system

Som avbrott i studierna har dessutom ett antal andra aktiviteter hunnits med. Bland annat en regnig resa till Köln där, vädret till trots, en kortare tur i staden och ett besök i den 157 meter höga katedralen Kölner Dom hanns med.

Under Köln-resan provades även den lokala ölen Kölsch, Kölns motsvarighet till Düsseldorfs Altbier som nämndes i förra inlägget. Det påstås finnas en stark rivalitet mellan städerna på ölfronten, och det sägs att man blir utslängd om man försöker beställa en Altbier vid något av Kölns ”Brauhäuser” (ett bryggeri som även har servering). Till skillnad från de flesta barer behöver man här bara beställa en öl, och blir sedan serverad mer öl allt eftersom servitörerna anser det vara lämpligt. För att signalera att man inte vill ha mer placeras glasunderlägget ovanpå glaset.

Kölsch. Antalet streck på underlägget markerar antalet serverade glas, och alltså hur mycket som ska betalas.

Dessutom har den lilla gemytliga staden Monschau besökts. En stad i nationalparken Eifel som tidigare levde på sin textilindustri, men som nu för tiden har turismen som sin största inkomstkälla.

Även en kortare tur till Aachener Wald, en fin skog söder om Aachen, har hunnits med. Promenadens höjdpunkt var, åtminstone för två svampälskande italienare, de stora fyndigheterna av karljohansvamp:


Medan Linköpingsstudenterna strax avslutar terminens första tentaperiod har jag precis gått in i terminens fjärde studievecka. Även om språkkunskaperna hela tiden blir bättre, är det fortfarande en viss utmaning att enbart läsa kurser på tyska. Men rutinerna börjar sätta sig och det gäller att kämpa på för att vara beredd inför tentaperioden i februari då det blir många tentor under en relativt kort period.

Tack för visat intresse!

Första tiden i Kobe, Japan

Flytten till Kobe och första dagarna

Den morgonen den 30 September åkte jag till Kobe, för att checka-in där jag nu ska bo i ungefär ett år. Mitt boende är i närheten av Fukae-eki, 深江駅 (eki = järnvägsstation), i ett studenthus som kallas Hakuo Dormitory 白鴎寮、löst översatt till ”Vita fiskmåsens boende”. Boendet ligger ungefär en 7.1 km från universitetet och jag pendlar dagligen i ungefär 40-50 minuter enkelväg. Det enda negativa jag funnit med situationen är att under orienteringen presenterades dessa fantastiska pendlingskort man kunde köpa, lät hur bra som helst. För att sedan i slutfrasen ge kängan, ”dock kan inte utbytesstudenter köpa dessa”. Roligt 🙂

En väldigt positiv sak med Hakuo dormitory är att jag är del av en enhet bestående av fyra rum och således delar kök, vardagsrum och dusch med tre andra personer. Lyckligtvis blev jag placerad i en enhet där endast jag är utbytesstudent och de andra är japanska studenter. Får prata mycket japanska med dem vilket är en fantastiskt utvecklingsmöjlighet för mig samt få en del insikt i hur deras liv är. Det är en tradition här att den yngsta personen i enheten tar hand om soporna men har bestämt mig för att hjälpa till lite så att han inte får göra allting helt själv.

Här kan man läsa lite mer om de olika boenden som Kobe universitet erbjuder:
https://www.kobe-u.ac.jp/en/campuslife/housing/accommodation.html

Första två dagarna i Kobe upplevdes minst sagt hektiska det blev mycket åkande fram och tillbaka. Direkt efter orienteringen åkte jag till mitt distrikts ”Ward office” (区役所) för att fixa till mitt Residence card, 在留カード (min japanska ID-handling) samt ordna upp försäkringar. Som utlänning i Japan måste man alltid bära med sig sitt Residence card och det behövs även för att exempelvis teckna telefonabonnemang eller öppna bankkonto. Själva kortet utfärdas dock på flygplatsen men varje gång man flyttar måste man besöka ett ”ward office” för att uppdatera sin adress som står på baksidan. Utan denna adress är Residence kortet inte mer än en dekoration i värde.

Sammanfattningsvis efter ankomst måste man:

  • Åka till sitt boendes kontor och skriva under bostadskontrakt samt betala engångsavgifter ( I mitt fall ~35 000 円)
  • Delta i orienteringen på universitetet och få sitt student-ID
  • Därefter åka till det ”Ward office” som boendet tillhör och ordna residence card
  • Teckna två försäkringar, en görs på ward office och den andra på postkontoret
  • Besöka post kontoret för att öppna bankkonto
  • I ovannämnda ordning, lite kuriosa: Postkontoren stänger i Kobe kl 15:00 och ”Ward office” kl 18:00. Så vanligtvis är det en tvådagars expedition.

Det som var tydligt från orienteringen var att om man vill cykla i Japan, måste man ha åtminstone två extra försäkringar för att inte bli ruinerad om en olycka sker. Jag hade funderat på att skaffa cykel men kommer nog inte göra det för tillfället.

Efter att ha åkt till mitt ward office där jag hade lite roligt med de som arbetade där då de undrade varför jag hade så många namn. Mellannamn är en väldigt europeisk sak som inte finns i Japan. Efteråt bar det av mot det japanska postkontoret som förutom postkontor också är en av Japans största banker för att ordna upp ett bankkonto.

Det jag insåg ganska snabbt här i Japan och som jag haft på känn innan jag reste hit var att det är väldigt byråkratiskt och många tidskrävande processer man ska igenom, som tur var hade jag förberett mig väldigt väl och stötte inte på några problem i någon av processerna.

Efter att ha genomgått allt detta avslutade jag dagen med att gå på den lokala Udon-restaurangen och åt middag. Riktigt gott.

Kursvalet och studierna

Studierna drog i gång i rasande fart, ingen uppvärmningsperiod här inte utan dagen efter orienteringen hade jag mina första föreläsningar. De skiljer sig ganska mycket ifrån hur de är i Linköping men på ett sätt påminner mig om hur det var på gymnasiet. Klassrumsmiljö, föreläsaren för en monolog och innehållet stämmer väldigt väl överens med det i kurslitteraturen (mestadels för att alla exempel är tagna direkt därifrån). Mycket tid läggs på teori och komma ihåg definitioner ordagrant, mindre fokus läggs på förståelse av dessa. En unik sak här är att i de flesta kurser jag läser delas ett papper ut i början av föreläsningen med ett problem man ska lösa innan föreläsningen är slut. Det är som ett mini-prov för att se om man förstått innehållet som även bidrar till kursens slutbetyg.

Läsårsstrukturen i Japan skiljer sig ifrån den struktur vi har i Sverige. Här börjar studieåret på våren och varje år har två terminer likt det vi har i Sverige, också väldigt likt Linköping där vi har två perioder per termin är varje termin på Kobe uppdelad i två. Vårterminen är Q1, Q2 och höstterminen är Q3 och Q4. Detta innebär att man kan få läsa fortsättningskurser innan man får läsa grundkursen.

De flesta kurser jag hade valt från min preliminära studieplan kunde jag ta, dock fick jag göra en liten justering pga schemakrockar som man inte får ha i deras system. Varje studiedag är uppdelad i fem perioder vardera ca 90 minuter och börjar från 8:20 och fortskrider till 18:30. Deras scheman är fasta och vilken dag och vilken period är redan bestämt från början och finns inget utrymme för undantag utan då tillbaka till skrivbordet för att hitta nya kurser. I mitt fall fick jag skjuta på två stycken 1.5 HP programmerings kurser till våren och istället läsa en kurs i statistik och sannolikhet.

De kurser jag valt att läsa nu direkt i Q3 är som följer:

  • Statistik och sannolikhet för civilingenjörer 市民工学のための確率・統計学
  • Reglerteknik 1 制御工学1
  • Artificiell Intelligens 人工知能
  • Signalanalys 1 信号解析1
  • Programmering 2A プログラミング演習2A

Vad som komma skall:

På agendan för nästkommande inlägg:

  • Hur studierna ser ut i praktiken här hos Kobes Universitet. Bl a tentamen!
  • Forskarrum och klubbaktiviteter (Nej, inte nattklubbar utan aktivitetsklubbar och cirklar!)
  • Dagliga livet i Kobe, tyfoner och mat i dess olika former

Så stay tuned och så avslutar jag med en riktig fin bild över Kobe på kvällen som David tog!

Tillbaka i vardagen

De senaste två veckorna har varit informationsrika, och det började med den introduktion jag fick av universitetet. Det var en välkomnande känsla vid ankomst på den första informationsträffen; vi blev incheckade och ansvarig person hade redan koll på mitt namn, vilket var imponerande. Vi fann alla en plats i föreläsningssalen och jag tog möjligheten att lära känna de personer jag satt bredvid. Det gladde mig att träffa personer som man hade gemensamma intressen med, med avseende på att den introduktion som hölls var för de studenter som tillhörde Graz tekniska fakultet. När jag tänker retrospektivt på de två personer som satt bredvid mig, så är det faktiskt dem jag har umgåtts med mest de senaste två veckorna. Det är häftigt hur små omständigheter kan ha stor betydelse för framtiden.


Helgen närmade sig fort, och jag tog möjligheten att göra ytterligare en utflykt. Denna gång till Schöckl, det högsta berg som ligger närmast Graz. Jag åkte dit med de nya personerna jag lärt känna under introduktionsdagarna i Graz. Det var en härlig känsla att komma bort från staden och komma ut i naturen under några timmar. Vandringen upp för berget var förhållandevis enkelt, och var lättare med trevligt sällskap och en fantastisk vy över landskapet kring Graz.


Jag har även gjort ett besök på Landeszeughaus, även kallat Styrian Armory. Det är världens största historiska arsenal av vapen och rustningar, med ungefär 32 000 föremål av olika typer. Mellan 13-talet och 17-talet var förbundsstaten Steiermark på frontlinjen av konflikten med det ottomanska riket, och av den anledningen så rustades Graz upp med stora mängder vapen och rustningar. När konflikterna var över fanns det planer på att avveckla vapenkammaren, men med önskan och begäran från det steierska folket beslöts det om att det skulle behållas, vilket senare blev museet som finns idag.

Det var en häftig känsla att gå omkring inne i museet, och jag var överraskad över hur stort allt var. Den tidiga historiens gevär och pistoler var tunga; gevär kunde väga upp till 32 kg och det hanterades genom att montera dem på murar. Pistoler hade pipor som var 30-40 cm långa, vilket bidrog till en bättre projektilbana.

Kontrollen av kvalité var viktigt. Till skillnad från dagens stickprovsundersökningar, undersökte man på den tiden all utrustning. Om något var fel, så skickades det tillbaka. På sköldarna kan man se hur de har testat hållfastheten mot ett pistolskott.


Vid det här laget har kurserna också kommit igång. Det har varit spännande med nya ämnen, men också svårt. För min del så är inte språket det svåraste, utan snarare introduktionen av nya ämnen och den brist på vissa förkunskaper jag har. Jag läser bland annat statistik, som förutsätter förkunskaper inom sannolikhetslära. Det är en en kurs som studenterna här nere har läst föregående termin, och något som man generellt inte gör som yi:are i Linköping. Kurser blir också svåra på grund av ett annorlunda tankesätt hos studenter och föreläsare, och jag upplever generellt att fokus ligger mer på teori än tillämpning. Man räknar inte så mycket, utan förväntas att förstå och lära sig olika bevis och satser.

I nuläget läser jag åtta kurser, vilket både låter, och för mig känns som mycket. Men det är inte allt för extremt, då häften av dessa kurser är introduktionskurser i mindre ämnen samt en språkkurs. Allt som allt har jag fyra viktiga kurser att lägga mest fokus på, vilket är de obligatoriska kurserna man ska läsa under tredje året.

Jag har ett ganska fritt schema, då jag inte har mycket lektioner i ämnena. Det ger mig möjligheten och även förutsättningen av plugga själv, vilket är något som jag kan uppskatta men inte riktigt kommit in i ännu.

För jag har nu läst kurser i cirka två veckor, och jag upplever det fortfarande som uppstart och början av terminen. Så jag har goda förhoppningar om att med tiden komma in i ämnena och lära mig det jag behöver inför tentorna och framtiden.

Äntligen i Japan. 日本にやっと来た。

Ankomst och avfärd

Jag anlände till Osaka den 24 september, i skrivandes stund för två dagar sedan, en resa som från incheckning i Arlanda tills jag kom igenom migrationskontrollen tog ca 24 timmar. Dock så började min resa mot Japan inte den 23 september, utan för två år sedan då jag började studera Yi på Liu.

Resan började vid Arlanda med en snabb mellanlandning i Dubai och sedan raka spåret mot Kansai International Airport KIX. Efter en förväntansfull resa stod jag äntligen på japansk mark, en dröm jag haft sedan ett antal år tillbaka om att studera och bo i Japan, verkar äntligen bli uppfylld.

Från flygplatsen åkte jag tåget in till Osaka via ett lokalt tåg, halva priset jämfört med express men tog cirka fyra gånger längre tid. Jag blev förvånad över hur tyst det var på tåget då det knappt var någon som förde en konversation. Ingen pratade i mobilerna då de skulle störa de andra resenärerna och de som hade en konversation med varandra pratade med låg röst till varandra. Dock så satt majoriteten och antingen läste eller spelade på telefonerna deras.

De flesta arbetarna eller ”salary-man” サラリーマン stod ofta och skrev i sina kalendrar. Nåväl, nu började jag bli trött och försökte ta upp så lite plats jag kunde med mig själv och min 30 kg resväska.

Resan till hotellet tog cirka 2 timmar och kom fram vid 21-tiden. Gick snabbt förbi Family-mart eller den lilla コンビニ som låg alldeles bredvid och köpte lite mat. Sen tillbaka till rummet för snabb dusch och sen sova ut. Glad och uppspelt över att mitt äventyr i Japan äntligen börjat.

Första dagen i Osaka

Efter en skön natts sömn vaknade jag tidigt på morgonen som jag inledde med att planera min första dag här i Osaka, vad ska jag hitta på, tänkte jag. Det fanns ett antal platser jag skulle vilja besöka och se, men dessvärre inte har tid att se alla. Efter en kort stund betänketid stod det klart. Jag skulle först till Osaka slott.

Osaka slott

Efter en kort färd med Osaka Loop Line anlände jag till 大阪城公園駅, (Osakas slotts park). Att besöka denna historiska storslagna plats slog mig med häpnad, det kändes verkligen som man gick genom historien.

Insidan av slottet var minst lika häpnadsväckande, där fanns det sju våningar, där entréplan hade giftshop och informationsdisk och sjundevåningen var högst upp med utkiksplan. De mellanliggande våningarna hade alla olika teman med ett genomgående drag, de berätta alla historien om Tototomi Hideyoshi och Tokugawa Ieyasu. Två av de tre enare av Japan. De två sista våningarna innan toppen beskrev sommar- och vinterkrigen mellan Tokugawa Ieyasu och Toyotomi Hideyori, Hideyoshis son. Det råkade visa sig att man inte fick ta bilder på tredje och fjärde våningen (vilket jag inte visste om då utan hade missat att se skylten) vilket ledde till att en vakt kom fram och tittade argt på mig och pekade på en skylt. Bad lite vänligt om ursäkt på den finaste japanskan jag kunde och de verkade okej med det. De hade riktigt välbevarade och moderiktiga rustningar och utstyrslar från sengoku-jidai perioden.

En annan sak som slog mig är hur den historiska delen av Japan beblandats så väl med den moderna delen märktes tydligt då bredvid monument och statyer finns de mytomspunna 自動販売機 eller på svenska, de små varuautomaterna.

Min första onigiri
Min första onigiri

Tennouji Zoo, 天王寺動物園

På min väg till min andra destination som var Isshinji, 一心寺, råkade jag gå förbi Tennouji zoo, där jag bestämde mig för att gå in och kolla på djuren. Entren kostade 500 yen (cirka 48 kronor), vilket jag tyckte var ganska billigt för en vuxen.

Väl därinne sprang jag på en massa skolklasser med elever från lågstadiet som var där på studiebesök. Alla elever hade likadana kläder eller uniformer med det enda som skilde dem åt var färgen på deras små mössor som skyddade ansiktena från solen.

Jag blev glatt förvånad över hur många olika typer av djur och arter som fanns där, dock samtidigt som jag blev fascinerad blev jag även ledsen för djurens skull. Varje djurs bur var i mina ögon extremt liten och inte i närheten av stor nog för att de ska kunna röra sig ordentligt. Studentrummen i Ryd känns förhållandevis större ut i mina ögon. Detta märktes tydligt på vissa djurs beteende och hur lite de rörde sig runt i buren.

Isshinji, 一心寺

Min sista destination för dagen var Isshinji – templet. Jag hade läst lite om det innan och blev intresserad av deras Okutsu Butsu, ”ben-Buddhas”. Det visar sig att deras Buddha-statyer är gjorde från material blandat med askan från avlidna människor. Där varje staty ska innehålla aska från ca 150 000 människor och just nu finns det sex stycken sådana statyer (enligt information från japanvisitor.com). Det var väldigt mycket folk där, speciellt äldre personer som var där för att be och visa respekt för de avlidna.

Kvällen

När det började närma sig kvällen gjorde sig jetlagen sig påmind, jag hade gått iväg för att träffa David (en annan student från Liu som också ska studera på Kobe) som blev lite förvånad över hur mycket jag hunnit med dagen efter resan hit. Kunde bara säga att jag är en person med mycket energi som inte behöver mycket vila…

Det, och sen hade jag ju faktiskt druckit en sisådär 5-6 burkar med kaffe från de alldeles för tillgängliga varuautomaterna.

Denna dag hade jag äntligen fått ny information från Kobe University om vilka kurser som faktiskt kommer gå av stapeln så dags att jämföra med min preliminära kursplan.