Nu har vi haft två veckors föreläsningar och kurserna har börjat komma igång. Än så länge har tre kurser börjat: programmering i C, reglerteknik, och artificiell intelligens. De första föreläsningarna har tillägnats att presentera kursinnehållet och att gå igenom väldigt grundläggande begrepp. Det har gick först ganska långsamt, men nu börjar tempot bli snabbare. Reglertekniken läser jag med en klass kineser. I den kursen är formatet är ganska annorlunda från en föreläsning vid LiU. Föreläsaren tar närvaro och ställer utifrån namnlistan direkta frågor till studenterna, eller ber oss att redogöra för vår förståelse av ett specifikt kursmoment. De kinesiska studenterna ställer sig upp när de svarar professorn. Betyget i kursen avgörs av inlämnade läxor (30%), ens förmåga att svara på frågor under föreläsningarna (20%) och en skriftlig tentamen (50%).
På tisdagseftermiddagarna åker jag buss till Liangxiang campus för att gå på föreläsning i programmering. Klassen består av 101 internationella studenter. Miljön är mycket stökig och det tar alltid ett bra tag innan alla sätter sig ner när vi börjar och mellan rasterna. Föreläsaren får klappa i händerna i minst femton sekunder för att ljudnivån ska bli acceptabel, och under föreläsningens gång sitter folk och pratar. Nivån är även här grundläggande, vi har bara en föreläsning i veckan i kursen, förhoppningsvis (men troligtvis inte) blir det mer ordning snart. Gissa om jag tänker ta påbyggnadskursen i C++ nästa termin!
Kursen i artificiell intelligens är den roligaste och mest utmanande hittills, även denna ges vid Liangxiang campus. Professorn är ny och introducerar oss till det mångfacetterade området på ett bra sätt. Det är märkbart mer ansträngande att lyssna på kinesiska och då och då missar man en poäng han gör, exempelvis när han använder ett ord som man inte kan, eller pratar lite för fort. Det är skönt nog mer pejl på studenterna i denna kurs. Ingen pratar så att det stör, de som sitter och spelar spel eller ritar gör det med ljudet av, och om någon enstaka sover snarkar de inte. En ständigt återkommande uppmaning från alla föreläsare är att vi inte ska slösa bort tiden här, sätta ett mål och plugga flitigt.
Att hitta en plats att studera på har visat sig vara svårt. Campus erbjuder inga bänkar eller bord förutom i klassrum eller i biblioteket. På rummen finns skrivbord och numera även stolar att sitta på. Tyvärr är sitsarna ungefär 20 centimeter för låga och bordet en decimeter för högt, vilket gör att man får sitta med armarna i axelhöjd när man ska arbeta. Jag har tagit min tillflykt till biblioteket så ofta jag kan. Det ligger ungefär en kilometer från mitt rum och med lite mod kan man få en sittplats. De flesta borden är egentligen inte upptagna i den mening att det sitter någon och arbetar där. En del av (läs alla) studenterna har vanan att lämna en trave med böcker, datorer och personliga tillhörigheter vid platserna på bibliotekets alla fyra våningar för att effektivt blockera någon annan från att sätta sig där när de lämnar byggnaden. Vid varje bord finns två stolar, men i princip ingen delar på borden utan vräker ut sig över båda sätena. Första veckan letade jag efter bänkar utan vare sig studenter eller saker där jag kunde sätta mig, men det var sällan det fanns. Ett tag tänkte att de flesta bara tar väldigt långa pauser men jag konstaterade snart att de helt enkelt inte dyker upp, och att de som går vid stängningsdags alltid lämnar kvar sina grejer. Det går med andra ord lika bra att sätta sig vid en ”ockuperad” bänk. Efter några längre besök är min bedömning att ungefär hälften av borden inte används annat än som förvaringsyta så att studenterna slipper släpa alla böcker fram och tillbaka från sina rum om de vill sitta i biblioteket. En morgon kom jag hit strax efter öppning och de flesta av platserna var tomma ända fram till lunch då jag gick. Sedan dess har jag varje gång letat upp en plats där jag inte behövt flytta på särskilt många prylar och satt mig där. Jag har nu också sett en annan utbytesstudent göra samma sak och hittills har ännu ingen ombett mig att flytta. Det känns riktigt skönt att ha kommit över den här tröskeln!
En annan märkbar faktor i tillvaron är att tillgången till internet är begränsad, både med avseende på hastighet och vilka sidor man kan besöka. Jag har lärt mig den hårda vägen att alltid kolla om den senaste uppdateringen av min VPN-tjänst är nedladdad och att koppla mig till rätt nätverk på campus för att kunna surfa ordentligt. Ibland får man gång på gång återansluta till WiFi och logga in igen för att ha nätåtkomst, andra gånger är uppkopplingen mer stabil. Jag tyckte att nätet var lite trögt häromdagen och uppmätte nedladdningshastigheten att vara 0,20 Mbit/s och uppladdningshastigheten till 0,26 Mbit/s. Som tur är går det ibland fortare än så, men man får räkna med att man inte kan ringa videosamtal hem till Sverige med kristallklar bild.
Förra veckan tog jag vid olika tillfällen en tidig promenad och löptur inne i stadskärnan, två mycket härliga upplevelser och med en överraskning. Promenaden påbörjades innan frukostserveringen på campus hade öppnat och jag köpte två baozi på ett gatuhörn. Kvinnan som sålde dem tog mitt ”roubaor” (肉包儿) för ett ”doubaor” (豆包儿) och istället för ljuvliga ångade matbullar med kål och kött fick jag bullar fyllda med kväljande söta röda bönor, vilket jag till min stora förtret upptäckte först ett kvarter senare. Desto roligare var det att vandra i gränderna vid soluppgången. Pekingborna är aktiva tidigt på morgonen och träffas ute på små torg för att prata och motionera. Fiskare står och metar vid den förbjudna staden och många är ute och springer. Att springa på stadens gator går ganska bra, det kan vara trångt och rödljusen kan ta minuter på sig att växla om till grönt, men man lär sig att ta omvägar. Luftföroreningarna har inte varit allvarliga. Det har den senaste tiden varit 32 grader varmt mer eller mindre varje dag, men på morgonen kan man njuta av att vistas ute. Denna vecka hann jag också besöka Himmelsaltaret i södra Peking, där kejsaren en gång i tiden bad till himlen om en god skörd.
Jag insåg först idag att det är fredag och att jag inte har några föreläsningar nästa vecka. Detta med anledning av att det är nationaldag och Kinas 70-årsjubileum på tisdag (firas med pompa och ståt samt kärnvapensuppvisning), och alla studenter är lediga till och med måndagen därpå. Vi mitt inne i ansökningsprocessen för uppehållstillstånd och jag har lämnat ifrån mig mitt pass som skulle behövas för att lämna staden. Det är lite synd eftersom detta är det enda längre lovet vi har, och att ta chansen att resa runt i Kina nu vore inte så tokigt. Tiden kommer nog istället att utnyttjas till både självstudier och turistande här i Peking (om det inte är för mycket folk), än finns det mycket kvar att beskåda. Imorgon är vi ett gäng från Sverige, Tyskland och Storbritannien som ska ut och äta Pekinganka. Trevlig helg!
Y i Världen 