Morgonen den 6:e september anländer jag med nattåg från Changchun till Pekings Centralstation. På perrongen följer jag de hundratals kineser som strömmar mot utgången och håller ibland andan för att slippa andas in rök från de passagerare som står och bolmar på cigaretter vid dörrarna. Det är varmt (och såklart trångt) idag igen och när jag kommer ut så styr jag stegen mot närmsta tunnelbanestation. Vid röntgenkontrollen armbågas folk och kliver på varandras fötter för att inte bli stillastående, och det gäller att röra sig bestämt för att komma framåt. Destinationen är Weigongcun (魏公村) där ett av BITs campus ligger, en bit ut från hjärtat av Peking men ändå centralt. Jag har stämt träff med Alex, som är den andra svensken och Yi:aren som ska läsa på BIT med mig under året.
Vi letar oss fram på området till Center for International Studies och efter att ha åkt upp med hissen i den höga byggnaden visar några värdar oss ivrigt nickande och bugande in i en stor hall. Efter att ha kikat in och hört någon föreläsa på kinesiska inser vi snabbt att det är helt fel sal och vi går skrattandes därifrån. Mottagningen för de nya studenterna sker vid Office of International Students, som ligger i Byggnad nummer 14. Dagen till ära har den röda mattan rullats ut och en fotovägg har ställts upp. Studenterna anländer allteftersom i stora grupper från flygplatsen släpandes på ett eller flera stora bagage. Administrationen får som tur är hjälp av många volontärstudenter som vanligtvis pluggar på BIT för att klara av att registrera de nya studenterna. Iklädda röda tröjor tar de hand om våra väskor och förklarar var vi ska gå först. Flera av dem bär dessutom små tiaror av skumplast med decimeterhöga uppmaningar på kinesiska att be dem om hjälp. Vi tar oss till listan över alla studenter och konstaterar att vi är de enda från Norden på utbytesprogrammet, istället kommer många utbytesstudenter från Tyskland, Ryssland och Sydkorea. I rummet för registrering får vi ett kuvert och en checklista med allt vi ska fixa de kommande dagarna: fylla i blanketter, ta foton, göra hälsoundersökning, fixa uppehållstillstånd, köpa försäkring, välja kurser, och som tur är orkestrerar universitetet en hel del. Trots denna struktur blir det ändå smått kaos när alla springer omkring och försöker förstå vad de ska göra, det står inte helt klart vad som måste fixas innan dagen är slut, men sakta betas de mindre omfattande punkterna på listan av. Hälsoundersökningen ska göras den 9:e september, och veckan efter det ansöker vi om uppehållstillstånd.
Efter ett par timmar i byggnad nummer 14 tar vi lunchpaus i Matsal nummer 2 (alltid lika kreativa namn). Där serveras en uppsjö av olika kinesiska rätter, grönsaker, kött, pajer, bröd, och soppor. Man tar en bricka och samlar på sig en mängd små fat och blippar campuskortet (tidigare laddat med folkvaluta) i kassan. Jag har inte ätit på 18 timmar och har hunnit bli rejält hungrig när vi sätter oss. Fantastiskt nog kostar min stora lunch endast 26 svenska kronor.
Registreringsprocessen fortsätter ett tag och framåt kvällen får jag se mitt nya rum som jag delar med en lett, en korean och en spanjor. Det är i princip ett korridorsrum, men fyra personer bor tillsammans på 15 kvadratmeter och delar två toaletter och två duschar med ytterligare åtta personer. På varje våning finns fem ”enheter” med två eller tre rum i, där det bor antingen två eller fyra personer i varje rum. Det finns varken kök eller uppehållsrum i huset, men på bottenvåningen ligger en tvättstuga och rummet har en liten balkong. Sängarna i rummen består av ihopspikade träplankor placerade i en järnram, på vilka det har lagts tunna madrasser av något som skulle kunna vara pappersfibrer. De är hårda och ungefär 1.90 meter långa (något som senare skulle bli ett problem för de över 1.95 meter långa tyskarna som anlände samtidigt som oss). Jag får en överslaf i den våningssäng som ligger närmast balkongen. Det är med andra ord inte femstjärnig standard, men det är ungefär som jag trodde, och för cirka 2500 kronor i terminshyra kan man inte förvänta sig så mycket mer.
Efter en förvånansvärt smärtfri tur till banken får jag ett kinesiskt bankkort i vitt och guld som jag kopplar till betaltjänsten i den kinesiska meddelandeappen och sociala plattformen Weixin (微信). Mer eller mindre alla butiker, restauranger och tjänsteleverantörer tar betalt via mobila betaltjänster som Weixin Pay, Alipay med flera. Till och med tvättstugan i huset där jag bor används med Weixin. Jag måste erkänna att det är mycket smidigare att slippa att gräva efter plånboken efter jämnt belopp och konstant se till att inte få stora buntar med gröna en-yuan-sedlar eller högar av tioöringar som får plånboken att se ut mer som en ellipsoid än ett rätblock. Den enda nackdelen är att den kinesiska staten (och säkert många fler) med all sannolikhet kan se exakt var jag handlar.
På lördagen införskaffas sängkläder, täcke och kudde, samt krispigt knäckebröd (annars icke-existerande i Kina) inhandlas på världens näst största Ikeavaruhus vid Xihongmen. Till och med på en lördag kväll myllrar det av människor bland soffor, kök och bokhyllor. Ljudvolymen är ganska hög och känslorna är många när trötta, hungriga, glada, uttråkade, och exalterade vuxna och barn trängs i de snirklande gångarna. Besöket är kul, men jag är ändå lättad över att slippa ut ur butiken. På vägen hem planerar jag att möta upp en kompis på stan för middag. Snart upptäcker jag att tunnelbanan inte stannar vid den stationen jag ska till och förvirrad kliver jag av. En säkerhetsvakt hänvisar mig raskt till en specifik utgång. När jag tittar åt motsatt håll ser jag ett par andra vakter i färd med att spärra av den andra utgången. Jag märker att jag inte är den enda som är ovan i sammanhanget, några av mina medresenärer stannar till och diskuterar hur de ska ta sig vidare medan jag går mot trapporna. Väl uppe på marknivå är hela den stora gatan framför mig avspärrad och poliser och militärer dirigerar trafik och gående. Lätt orolig frågar jag en polis vad det är som sker och kortfattat svarar han att det är en militärövning som pågår, först imorgon är möjligt att ta sig in i centrala staden via denna gata igen. Inget farligt egentligen, men jag blir påmind om vilket land jag befinner mig i. Övningen, som troligtvis är en paradövning, sker i samband med 70-års jubileet av Folkrepubliken Kina. Jag får senare höra att de kommer att stänga av samma stora gata som sträcker sig tvärs över Peking varje lördag fram till den 1:a oktober, Kinas nationaldag. Detta märks bland annat på de små 70-års jubileums-pins som en del bär på sina kläder, och inte minst på de stora affischerna som lite här och var påminner om det stundande grandiosa firandet. Det händer alltså en del spännande grejer här framöver, för min del kommer först (det fruktade) kursvalet, vilket kommer att genomföras under de kommande veckorna. De första dagarna i Peking har på det stora hela gått smidigt och jag ser nu fram emot höstterminen!
再见！
Y i Världen 