Vilken lättnad det är att sitta och slappna av i ett svalt tåg på väg till norra Kina! Efter en mycket stressig och svettig morgon njuter jag av den (hittills) lyckade planen att besöka Changchun, en stad där jag tidigare studerade kinesiska, innan terminen på BIT drar igång. Jag påbörjar min färd hemifrån Stockholm på förmiddagen den andra september efter att ha tagit farväl av nära och kära. Flygresan från Arlanda till Helsingfors och sedan vidare till Peking går på det hela mycket smidigt. Varken skrikande småbarn eller högljudda passagerare befinner sig på något av flygen, och jag får någon timmes blund innan frukosten serveras. Enda oturen är att vi är tjugo minuter försenade till huvudstadens flygplats, och jag märker hur tiden tills mitt tåg avgår försvinner allt snabbare. Efter avstigning spenderar jag en timme i köer, går igenom diverse säkerhetskontroller, och lämnar fingeravtryck två gånger, innan jag är på väg med flygplatsexpressen in till staden. På vägen passerar vi över stora motorvägar, förhållandevis många träd, och under viadukter ligger gröna häckar formklippta till drakar. På medelstora skyltar står kommunistpartiets ideal för samhället, bland annat: demokrati, frihet, patriotism, civiliserat beteende, ärlighet, rättvisa. Inuti vagnen sitter små skärmar som gör reklam för bolaget som vi åker med och vilka finesser man kan ut yttja med deras app. Luften utomhus ser inte hemsk ut, även om det är lite disigt. Jag påminns om ett par reklamskyltar på flygplatsen med stora bilder på kinesiska kändisar som uppmanar att tillsammans kämpa mot luftföroreningarna för framtiden. Nu är det bara en knapp timme innan tåget till Changchun går.
Kånkandes på en 24kg tung väska och tillhörande ryggsäck springer snart jag runt i tunnlarna, och upp och ned för trappor i Pekings tunnelbanesystem för att komma till tågstationen, fyra hållplatser bort med Pekings blåa tunnelbanelinje. Det är många människor som är i rörelse. Gångarna snirklar sig, folk tränger sig i köer och väskorna jag bär måste in i röntgenapparater och jag igenom en metalldetektor för varje gång jag passerar spärrarna. Nere på plattformen finns många värdar som inte gör så mycket mer än att se till så att folk går på och av tunnelbanorna. De allra flesta tittar ner i sina mobiltelefoner som zombier. Ett plus i Kina är att tunnelbanebiljetter är billigt, jag betalar motsvarande fyra svenska kronor för min korta färd, biljetten för flygplatsexpressen kostade cirka 35 kronor. Samma resa med SL och Arlanda express fås för 172 kronor.
Pekings tågstation (北京火车站) är belägen relativt centralt i Peking, byggd i modern stil med traditionell touch, komplett med tak som en pagod. Jag har ännu inte min tågbiljett och det börjar bli ont om tid. Jag tittar in i ett litet hus med biljettautomater och frågar två herrar om man kan hämta biljetter här. De svarar att det bara går med kinesisk legitimation och hänvisar mig till ett biljettkontor i andra änden av byggnaden. I halv panik men med målmedvetenhet rusar jag över det myllrande torget framför stationen i den trettiogradiga hettan, mot den anvisade ingången. Efter att ha ställts mot en återvändsgränd och en röntgenkontroll av väskor samt några halvhjärtade viftandes med en metalldetektor från värdarna på stationen kan jag ställa mig i kö till ett av cirka 30 biljettfönster i en stor sal av marmor. Nu är det fyrtio minuter kvar. Jag känner hur mitt hjärta slår hårdare och jag svettas som en mupp i mockajackan när kineserna framför mig står och beställer biljetter. Framför mig står drygt tio personer men kön ser ändå ut att krympa i lagom takt. När jag kommer fram är det tjugo minuter kvar, vilket känns lugnande. Jag får min biljett utan problem och kan gå ut till solskenet och jogga till nästa säkerhetskontroll (femton minuter kvar!) medan jag drar åt mig blickar från resenärer som rör sig långsamt i värmen. En värdinna pekar mig i rätt riktning till plattformen och jag ser att folk är på väg ut på perrongen. Vid detta laget är det gott om tid. Det är inte oväntat en del folk, och några som skulle kunna vara en gren av armen spelar in en film framför tåget, åtminstone går en av männen runt med en stor filmkamera på axeln. Tåget är av klass D (det näst snabbaste enligt min vetskap), har över fjorton vagnar och ser verkligen ut som det går att köra rally med. (Den display som anger farten hos tåget visar senare 235km/h.) Jag stuvar upp min väska på den nästan fulla hatthyllan och hittar min plats som är ockuperar av en äldre tant. Det visar sig att hon bara tagit fel plats och flyttar på sig med ett leende. Äntligen slår jag mig ner vid fönstret, pustar ut och konstaterar att nästa gång kanske det vore bra med lite mer marginal.
Förbi fönstret susar ett landskap förbi som till stor del är grönt. Buskar står i kanten av järnvägsspåret och skiljer tågen från industriområden och åkrar. På längre avstånd syns höga byggnader genom diset av vad som ännu en bit utanför Peking förmodligen är smog. I allt jäktande har jag glömt att köpa färdkost och den nästan sju timmar långa färden norrut misstänker jag kommer att kännas ännu längre. Räddningen kommer i form av en kvinna som säljer miniatyrfrukt från en vagn. Jag blir praktiskt taget rånad i utbyte mot ett några små gulliga (men inte så söta) bananer, om man ska jämföra med priset i vanliga matbutiker. Dock är det med god marginal bättre än att vara hungrig. Mina sätesgrannar har i god kinesisk tradition köpt snabbnudlar som de smaskar och sörplar i sig på gott humör. Snart drar de fram någon slags bönpasta inlindad i blad och efter det en påse med nötter. Det är fritt fram att spela upp videor och spela spel på hög volym utan hörlurar, många sover ändå. I övrigt händer inte så mycket; då och då kommer en värd och städar gången med en mopp, och med alltför jämna mellanrum påminner en lugn röst från högtalarna om att inte använda sprängämnen, inte röka, och att inte röra några röda knappar på tåget. När vi inte åker igenom ytterkanten av småstäder (storstäder med svenska mått) turas träd och kraftledningar om att dominera landskapet, och bortom dem syns höga kullar. Vi stannar inte vid varenda station, vilket jag misstänker är anledningen till att vissa tåg (exempelvis klass K) är så långsamma över längre sträckor. Inom kort blir jag väldigt trött och somnar ett par timmar för att vakna till vidsträckta majsfält då tåget kryper allt närmare Changchun.
Y i Världen 